2009-04-06 Ã…rets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7
PORTRÄTT - REEPERBAHN
Madeleine Risberg - 2004-05-10

Mycket musik har hörts på denna planet, både bra och dålig. Det är ett faktum att den mesta musik även glöms bort, oftast inte helt utan anledning. Men varför har Reeperbahn egentligen glömts bort? Madeleine försöker reda ut varför Reeperbahn blev stora och varför nästan ingen hört talas om dem.

Definitionen av god musik har alltid plågat människor. Hur för man samman så svåra saker som skön musik, en intressant röst samt det som i mitt tycke är något av det viktigaste av allt: vettiga texter. Tro mig, andelen vettiga texter i musikvärlden är tråkigt nog rätt så låg. Givetvis är själva musiken viktig men för att en låt ska hålla i det långa loppet så behövs det kvalitet. Denna kvalitet innefattar inte texter som ”la-la-la” eller ”du är fin – jag önskar du var min”. För att helhetsintrycket ska bli bra så behövs det bättre texter än så.

Reeperbahn är ett lysande exempel på hur dessa tre otroligt viktiga faktorer har kokats samman till en god och mycket välsmakande sylt. Olle Ljungströms vasst späda röst blandas med oförglömliga texter som ”jag leker doktor i mitt rum/har praktik i min säng/vad jag vet om kirurgi/är att man stänger dörren” (ur Gröna Tapeter) och kryddas med basgångar som inte har sin like på denna planet.

Tidigare hade jag avvisat Olle Ljungström som en ung man med mesig röst och underliga associationer, men så en dag fick jag höra på Reeperbahns låt Peep-show och jag insåg hans storhet. Om man kan beskriva en regnrocksklädd mans sexliv och njutning på ett distanserat sätt och utan att det blir äckligt – då är man ett språkligt geni. Reeperbahns musik stannar kvar i ens öron, gräver sig djupare och stannar kvar ända in i ryggmärgen.

Olle Ljungströms röst är inte särskilt vacker. Han väser fram orden, ibland spricker rösten och han sjunger på gränsen vad som skulle kunna kallas falskt. Till skillnad från många andra sångare så funkar det. Istället för att totalt massakrera texten så bär den fram budskapet på ett högst behagligt sätt.

Det är lustigt hur man kan komma i kontakt med musik på olika sätt. Vissa lånar en skiva på biblioteket, andra laddar hem låtar från Internet. Åter andra gör som jag – ser på film. Av någon anledning hyrde jag filmen G – som i gemenskap, en moralkaka från tidigt 80-tal. Handlingen består i stora drag av ungdomar som på gränser till vuxenvärlden experimenterar med sex, drugs and rock n roll. Här spelar Reeperbahn rollen som det dekadent nyfascistiska synthbandet Nürnberg 47 och framför klassiker som Hundarna brinner och Spegelbild. I denna film framför Olle Ljungström ett par rader ur Velvet Undergrounds ”Venus in furs” samtidigt som en tjej slickar ett par blänkande ridstövlar, vilket på något sätt ska visa på Nürnberg 47: s otäcka inställning. Denna tolkning tillsammans med Olle Ljungströms väsande blekhet fick mig att söka upp detta för mig okända band vid namn Reeperbahn.

Det är märkligt hur ett band som är så bra har blivit bortglömt. Om man frågar någon ifall de har hört något från Reeperbahn så ser den stora massan oförstående på en och frågar mig varför porrdistriktet i Hamburg har gett ut en cd. I allra bästa fall kan någon en eller två låtar men det händer tyvärr alltför sällan. Vad har bidragit till Reeperbahns nuvarande lilla popularitet? Varför lyssnar inte fler på detta eminenta band? Trots att det har förflutit 25 år sedan deras självbetitlade debutalbum så känns texterna och musiken förvånansvärt fräscha. Visst hör man att det är 80-tal men det är inte påträngande utan ger istället en pikant eftersmak.

Jag hoppas innerligt att ni, kära läsare, ska åter upptäcka deras genialitet och precis som jag känna en behaglig känsla i maggropen när ni lyssnar på de svala distanserade texterna. Jag rekommenderar deras skiva Peep-show som första inkörsport, på denna finns deras största hits, men även deras sista, den mer kaotiska skivan Intriger anses av många vara den bästa. Man skulle också kunna se filmen G – som i gemenskap. Om inte annat så för att se en ung Olle Ljungström sitta i en gungstol och citera Velvet Underground.