2009-04-06 Ã…rets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7
SCHLAGER DEL 1: ICKE ATT FÖRGLÖMMA
Madeleine Risberg - 2004-05-16

Frågan ifall man kan tävla i musik eller inte kommer alltid tas upp åtminstone en gång per år, nämligen vid den tid då Eurovision Song Contest går av stapeln. Men den viktigaste frågan är vad som skiljer vinnarna från förlorarna. Och är förlorarna verkligen förlorare? Schlagerfjollan Madeleine försöker bringa ordning i kaoset.

Det finns alltid de som gör sig lustiga över fenomenet. Det finns alltid de som hårdnackat försvarar det. Det finns alltid de som säger att det var bättre förr när Siw Malmkvist 1961 års svenska uttagning charmigt visslade fel i April, April. Det är alltid fel låt som vinner.

Jag talar givetvis om Eurovision Song Contest eller Schlagerfestivalen som den så klatschigt kallas. Schlagerfestivalen har blivit ett eget begrepp, en egen liten ö i musikvärlden. Alla dessa länder ska göra något så svårt som att tävla i musik, alla dessa förväntningar. Alla dessa örhängen man nynnar på flera veckor efter finalen och givetvis det som gör schlagerfestivalen till vad den är: alla dessa hiskeliga låtar. Ibland undrar man verkligen vad de tänkte på när man hör låt efter låt med dålig text, dålig melodi, dålig sångare, dåligt euro-discobeat och dålig koreografi. Finns det bra musik i denna orgie av glitter, glamour och tonartshöjningar?

Om man tänker efter ett slag så är det inte de usla bidragen som är de riktiga förlorarna. Man kommer i alla fall ihåg dem. Visserligen så minns man dem kanske inte för vad de ville kommas ihåg för, men man kan ändå menande peta på varandra och säga ”Minns du Greklands bidrag 2002?” för att därefter skratta gott åt denna märkliga ghostbusters-inspirerade synth-indusrti-ballad. Schlagerfestivalen och dess medverkande verkar till stor del leva efter devisen all publicitet är god publicitet.

Det värsta som kan hända ett schlagerfestivalbidrag är glömska. Vi har alla sett det, ett bidrag som är så slätstruket och förutsägbart att man redan innan den sista tonen har klingat ut har glömt bort (eller förträngt) den tråkiga melodin, den intetsägande sången och det halvhjärtade framförandet. För det är väl ändå det knasiga, utstickande och galna man minns? Kläderna som verkade så fina i garderoben men blev totalt fel på scenen. Nåväl, man är barn av sin tid. Men vad var det som fick Nicole Josi och Hugo Sigal att ta på sig de skrikigt lilaglittrande sparkdräkterna med utsvängda ben när de sjöng Belgiens bidrag Baby Baby 1973? En medryckande låt förvisso, men man stirrar som förhäxad på de glittriga bensparkarna och kan inte riktigt koncentrera sig på musiken. Så kom de också sist.

Koreografin är förstås betydelsefull för framförandet. Det är inte vidare intressant för mig som tittare att se en liten gosse räddhågset stå och gunga från sida till sida i äkta Stevie Wonder-stil. Helst ska det vara en nytänkande dans som kidsen ute i Europa lätt kan snappa åt sig. Eller vad sägs om Tysklands bidrag 1977 där gruppen Silver Convention framförde låten Telegram med hjälp av en härligt discodoftande höft-hand-rörelse? En annan dans som lyckligtvis inte snappades upp lika snabbt ute i världen är norske Jahn Teigens ”dra-i-röda-hängslen-samtidigt-som-benen-lyfts-i-takt”-dans 1978. Placering? Jahn kom sist på föga imponerande noll poäng, men man måste ändå säga att hans prestation är minnesvärd.

I vår tid som överdoseras av reklam så fyller fortfarande Schlagerfestivalen sin funktion. Den är perfekt för att visa på de senaste stjärnskotten från sitt hemland och för värdlandet är det ett lysande tillfälle att visa på sköna naturbilder, vackra unga människor samt att i vanlig ordning leverera torra och väl repeterade skämt till Europa. Men behövs verkligen schlagerfestivalen? Har den inte spelat ut sin roll, om inte reklammässigt så åtminstone musikaliskt? Finns det bra bidrag? Blir det bättre?

Personligen så är jag svag för de riktigt utstickande bidragen. Den eldiga portugisiskan Simone de Oliveira som 1969 brutalt framför Desfolhada i sin technicolorgröna klänning, Remedios Amaya som barfota i dramatiskt blårandig klänning framför Spaniens bidrag 1983 Quien Maneja Mi Barca… Listan kan göras lång. Men om jag här och nu ska kora det bästa bidraget i Eurovision Song Contest så blir det ändå France Gall med låten Poupée De Cire, Poupée De Son. Denna låt som tog Luxemburg ända upp till första platsen år 1965 har stil, taktkänsla, medryckande melodi och som sig bör en lagom ytlig text. Trots allt prat om dålig kvalitet och menlösa låtar så vore världen mycket fattigare utan Eurovision Song Contest. Vad skulle vi annars irritera oss över? Av vilken annan anledning kan hela svenska folket bänka sig framför teven för att unisont spy galla över sångarnas kläder/makeup/sångröst/frisyrer? Nej, låt oss istället utropa länge leve Schlagerfestivalen!