2009-04-06 Årets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7
Gatans glädjespridare
Text: Magnus Lundgren Illustation: Anders Lundqvist - 2005-05-12

På gator, torg och även tunnelbanevagnar hittar man dem; gatumusikanterna som sprider sin musik till folk och fä. Vandrande trubadurer som förlitar sig på människors välvillighet och intresse för musik. Det finns ett stort och blandat utbud av gatumusikanter och tur är väl det. De finns i alla storlekar och förmågor men jag har då aldrig hört en helt genom usel gatumusikant.

GatumusikantNär jag och mina vänner var på väg in till stan under första maj hade vi med oss en bandspelare som spred trevliga toner omkring sig. När vi klev på tunnelbanevagnen tänkte vi förgylla de andra resenärernas resa genom att dela med oss så vi lät musiken vara på. Efter vi hade åkt någon station så tar chauffören till orda, så vi sänkte naturligtvis musiken. Chauffören berättade att vi tydligen hade musikanter på tåget och berättade även att man inte fick tigga på tunnelbanan och uppmanade därför folk att inte ge musikanterna några pengar. Efter utropet så höjde vi återigen och ingen verkade bry sig särskilt mycket om vare sig utropet eller vår musik.

Efteråt så fortsatte jag att tänka på händelsen. Chauffören hade bara sagt att man inte fick tigga på tågen, inget om att man inte får spela musik där. Därför bestämde jag mig för att fråga SL hur det egentligen låg till och svaret jag fick vara föga förvånande. Det är förbjudet att tigga på tågen, antagligen för att folk känner sig obehagade av tiggeri, vad det beror på och vad jag tycker om det hela kan vi lämna osagt för det har inget med musik att göra. Det visade sig dock att det är förbjudet att bara spela musik på tågen och för att få reda på varför, var jag tvungen att skicka ytterligare en fråga. De hävdade att man inte här utropen ifall det spelas och det måste jag erkänna som en bra anledning. Man får även tänka på att det kan vara störande eftersom det är svårt att gå ifrån musiken då man är på samma vagn, men personligen har jag inget emot att de förgyller min annars oftast händelselösa tunnelbanefärd.

Tack och lov finns ju inte bara musikanterna på Stockholms tunnelbana. Det heter ju faktiskt gatumusikanter av en anledning. De står eller sitter på gatan och spelar sin musik för, oftast, lyckligt lottade förbipasserande. En av de saker som jag verkligen tycker om med gatumusikanter är att de spelar musik som de allra flesta tycker om. Därför blir jag bara glad av att se dem, även om det finns roligare och tråkigare musikanter. Det allra bästa måste ändå vara att det faktiskt är gratis underhållning, gratis och överraskande. Det finns riktigt exotiska, ovanliga och rent ut sagt udda musikanter. Inte är det ovanligt att jag ser och framförallt hör saker jag annars aldrig hade hört. Ett speciellt minne har jag av en kille som stod i Gamla stan här i Stockholm. Jag och min vän spatserade gatan fram och såg en kille som började dra ackord på en gitarr, ett anslag på varje och sen bytte han. Efter en kort stund började han sjunga, eller skrika kanske man ska kalla det. Det var ljud som jag inte alls förstod mig på, det påminde lite om en anka faktiskt. Trots att han stod där och skrek som en anka var det musik, och rejält bra sådan också, det var inte alls falskt, nej, den här killen kunde verkligen sjunga som en anka. Jag är väldigt glad att jag sett honom, och andra gatumusikanter för de har verkligen vidgat mina vyer när det gäller musik.

Det finns som sagt ett stort och blandat utbud av gatumusikanter och tur är väl det. De finns i alla storlekar och förmågor men jag har då aldrig hört en helt igenom usel gatumusikant. De måste ju uppvisa stor kvalité eftersom de pengar de får är frivilliga gåvor. Det finns de som är ute någon, eller några, gånger och spelar, och de finns de som regelbundet spelar. En person av den senare typen är den legendariska Rebellrobban som håller till på Slussens T-banestation. Det är väldigt svårt att missa honom om man åker förbi Slussen, åtminstone några gånger, då och då. Jag är inte helt säker på tiderna, men om ni har vägarna förbi och inte sett denna man som ständigt är på turné så sväng då förbi Slussens T-banestation, perrongen söderut, vardagar på eftermiddagen/kvällen.

De flesta stockholmare och jag kan tänka mig att många andra, i alla fall de som bor i storstäder, har vissa gatumusikanter de känner till. Rebellrobban är som sagt en sådan, men här i Stockholm har vi flera. Dave, en irländare som brukade hålla till på Drottninggatan, har en fantastisk stämma. Det är nästan läskigt att höra hans röst, som låter upplyft utav ett maffigt PA-system, när man inser att han sjunger helt med egen röst. Jag har dock inte hört Dave på länge, men jag hoppas han sitter kvar än idag och sjunger sina makalösa versioner moderna klassiker. Självklart finns det många, många fler och alla har nog sin favorit.

Själv såg jag förra året ett band som stod på Västerlånggatan i Gamla stan. De hade fiol, gitarr, kontrabas och kallade sig Karl-Oscar Nygrens kalas- och nöjesorkester. De spelade både Vysotskij och Joe Hill på svenska och jag älskade dessa karlar. Om jag minns rätt hade violinisten även sjömanskostym och sådant gör ju inte saken sämre. När jag var på väg därifrån upptäckte jag att de sålde skivor för 30 kr st, frestelsen var alltför stor och jag köpte en, det var ju trots allt ett helt överkomligt pris. När jag nu, knappt ett år senare sitter och skriver den här artikeln slår det mig att den skivan var en av de enda obegagnade skivor jag köpt sedan dess. Varför, kan man då fråga sig, och svaret är nog väldigt enkelt. Jag såg ju bandet, och jag tyckte om dem. Kanske har skivbolagen ett och annat att lära här. De vill att vi ska köpa nya skivor för dyra penningar utan att ha någon större möjlighet att höra om den är värd det, eller om ens artisten är bra. Gatumusikanterna har dock, i alla fall i mina ögon, ett mycket bättre sätt att sprida sin musik. Att använda den egna musikaliska talangen som reklam, det är ett sätt jag hoppas att skivbolagen kan apa efter. Musikscenen skulle inte må dåligt av att vidgas, vara mer aktiv och framförallt billigare. Så fram med de artister som inte behöver sju miljoner i förskott för att sjunga playback.