2009-04-06 Årets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7
Fenomenet Filippinska Orkestrar
Bo Lundqvist - 2005-06-06

Det är inte bara i hårdrockens värld det förekommer covers. Under mina sjutton månader i Sydkorea upptäckte jag ett fenomen som är väldigt vanligt i Asien, men som vi inte är så bekanta med här hemma i Sverige och det är Filippinska orkestrar eller grupper om ni så vill. Vart man än kommer i Kina, Korea, Malaysia, Thailand och så vidare så stöter man på dessa coverband och det märkliga är att många är riktigt bra.

Jag bodde i södra delen av Sydkorea i en stad som heter Changwon. Stan är knappt så stor som Göteborg med strax under femhundratusen invånare och bara där finns kontinuerligt sex eller sju filippinska coverband som spelar på olika pubar och restauranger. Jag hörde inte alla men faktiskt de flesta och nästan samtliga var bra, hyfsat duktiga musiker, som ofta spelar flera olika instrument och är bra sångare och sångerskor. Efter att ha lärt känna medlemmarna i ett par av banden har jag förstått att banden många gånger är grupper som sätts samman av de agenter som förmedlar jobben. Det kan vara en sångerska med en partner som spelar keyboard som paras ihop med en annan sångerska med en partner som spelar gitarr. Efter någon veckas samkörning så är gruppen klar att ta sig an ett jobb. Kort tid kan tyckas, men man har ju oftast samma låtar på repertoaren så det går ganska smärtfritt att få det att låta som det ska. Ett krogjobb varar oftast minst ett par månader så man hinner bli riktigt samspelta innan det är dags för en ny grupp och ett nytt jobb.

Hur kan det komma sig att just Filippinerna producerar så många musiker. Jag försökte få svar på den frågan. Det svar jag fick från flera håll var att man sjunger mycket på Filippinerna och man börjar i tidiga barnaår och så fortsätter man livet ut. Medlemmar i bandet Music Family, Nap, Teddy, Alex, Marlyn och Yvonne är levande bevis på detta. Ja dom kommer inte från samma familj utan från två olika familjer. Hela folket är uppenbarligen musikaliskt och det är klart att har man musiken i blodet så är det ju så mycket enklare att bli hyfsad på något instrument också.

Nap, Teddy, Alex, Marlyn, YvonneOftast består de här coverbanden av tre till fem personer så antalet instrument man trakterar är begränsat. Därför borde det ju vara svårt att låta som originalet, men man kommer oftast riktigt nära. Man löser det på samma sätt som på andra håll, man använder en dator. Kan tyckas vara fusk, men för att det skall låta riktigt hjälper inte det med enbart en dator, man måste ha känsla för musiken också annars blir det väldigt mekaniskt. Tro för all del inte att en dator löser allt automatiskt. Att få till ett bra arrangemang är inte något man fixar över en kafferast. Music Family tog upp låten Mustang Sally från filmen Commitments efter att jag skaffat fram musik och text. För att få till trummor och övriga instrument krävdes ett par dagars idogt arbete, men så blev det också ett riktigt bra arrangemang. Att killen som sjunger låten har en röst som passar perfekt gör ju inte saken sämre. Det största problemet visade sig vara att få till "körandet" från tjejerna. Eftersom ingen i bandet sett filmen hade man ingen aning om hur agerandet borde vara så de första gångerna var det mesta fel. Det blev liksom för mycket om ni förstår vad jag menar. Ni som sett filmen fattar säkert. Till slut fick man till det så att låten och framförandet blev homogent. Sångaren Teddy hade den rätta känslan och trycket i rösten helt i klass med Andrew Strong, rörelserna på scenen blev lagom släpiga och arrangemanget lät som äkta soul music trots att man saknade en Joey 'The Lips' Fagan på trumpet.

Vad är det då för musik de här banden framför. Faktum är att det är allt från My Way med Frank Sinatra till Bohemian Rapsody med Queen. I Korea hamnar ju också många av de lokala slagdängorna på coverbandens repertoar. Publiken har för vana att önska låtar och då blir det såklart de koreanska låtar som är populära just för ögonblicket, men även äldre inhemska låtar. Sen finns det ju ett antal standardlåtar som är ett måste för samtliga band. En sådan är Eagles Hotel California. Den är snudd på en andra koreansk nationalsång. Om man spenderar bortåt fyra timmar på en pub kan man få höra den två, tre gånger. Det kan bli en aning tjatigt, men det tycker inte den koreanska publiken. Det beror ju såklart på att de flesta inte sitter kvar på samma pub eller restaurang så länge utan man har för vana att byta ställe under kvällen. Abbas låtar är också riktigt populära och givetvis är Dancing Queen en av de verkliga favoriterna. Fernando och Thank you for the music är två andra. Ett av banden jag lärde känna körde ett mer än femton minuter långt potpurri där man lyckades klämma in de flesta av Abbas populäraste låtar och när man bränt av detta så jublade publiken och även jag eftersom det var toner från hemlandet en lång stund. Själv hann jag skaffa mig en favoritlåt, She's gone som i original gjordes av Steelheart, och den passade jag på att önska vid några tillfällen under mina sjutton månader i Korea.

Med tanke på publikens genomsnittliga ålder (enligt min högst personliga bedömning cirka 30) så är det lite förvånande att det är så mycket 60- och 70-tals musik som är populär. Jag kan faktiskt inte förklara varför så jag får väl ta på mig uppgiften att försöka lista ut det. Det kan ta ett tag eftersom jag numera är tillbaka i gamla Sverige.

Det finns en fråga som givetvis dyker upp när man har med covermusik att göra. Skall det låta exakt som originalet eller finns det utrymme för egna initiativ. Givetvis kan man göra en egen version av någons låt det tycker jag är helt i sin ordning, men det är ändå en cover. Om man skall följa lagen om upphovsrätt så uppstår emellertid ett litet problem om man ändrar för mycket. Formellt har man då gjort intrång i upphovsrätten och behöver därför ha tillåtelse att framföra sin version. Till vardags så är det nog lite si och så med detta. Det finns ju dessutom låtar som formellt är coverinspelningar, men som nästan ingen uppfattar som cover. Ta t. ex. Madonnas version av Don McLeans American Pie. Det är ju faktiskt en cover. Nu är nog situationen en aning annorlunda för ett Filippinskt coverband. Skall man gå hem hos publiken måste man nog låta som originalmusiken för det är exakt det publiken vill ha av ett coverband.