2009-04-06 Årets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7
Hårdrockens Historia
Daniel Persson - 2005-06-06

1960

Visserligen fanns inga egentliga hårdrocksband på 60-talet, men eftersom så mycket av hårdrockens stil och värderingar lades av band under den här tiden så kan jag inte undlåta att nämna några stycken. Till att börja tåls Alice Cooper att nämnas. Musiken som Alice Cooper framförde var egentligen ganska enkel och rak garagerock, men med all den kringliggande skräckstämmningen, dom bisarra texterna och den, för den tiden, skrämmande scenshowen så blev Alice Cooper helt klart en av förgrundsfigurerna i det som skulle bli hårdrocken. Under samma tid svängde också Jimi Hendrix sin gitarr, och det med bravur. Hendrix musik har litet eller inget med nutida hårdrock att göra, men hans vilda scenstil, tunga blueskomp och brutala ljudmattor blev en avgörande inspirations källa för många band som skulle komma under 70-talet och även långt därefter.

1970

Sjuttiotalet inleds med det album som skulle lägga grunden för det mesta av den mer sentida hårdrocken och då synnerligen den hårdrocken i den tyngre skalan. 1970 släpper nämligen Black Sabbath sitt självbetitlade debutalbum och därmed har den riffbaserade, tunga hårdrocken med mörka texter och långa solon sett dagens ljus. I vågorna av Black Sabbaths framgångar träder flera tyngre band fram. Dels kommer Led Zeppelin fram i rampljuset. Ett band som, även om dom kan anses bara spela tyngre bluesrock, ändå räknas som förgrundsgestalter inom hårdrocksscenen. Vid ungefär samma tid inser det popinfluerade bandet Deep Puple att dom vill ge sig på ett tyngre sound och detta manifesteras i det legendomsusade albumet Machine Head som förevigt placerade Deep Purple i hårdrockens "Hall Of Fame", med så välkända hårdrocksdängor som "Highway Star" och inte minst "Smoke On The Water". När vi närmar oss mitten av sjuttiotalet så börjar även en del mindre band konkurrera med de tre stora. Band som Thin Lizzy, Uriah Heep, Aerosmith och Kiss börjar göra ordentliga karriärer, och allteftersom sjuttiotalet går vidare och dom tre stora slits sönder av inre stridigheter börjar dessa band alltmer framträda som dom som ska ta över platsen på pedistalen. När vi går över i sjuttiotalets slut så har såväl Black Sabbath som Led Zeppelin och Deep Purple sviktande karriärer i kölvattnet av stora bråk mellan medlemmarna och påföljande förändringar i sättningarna. Nu ges dessutom hårdrocken ett hårt slag av punken som kommer fram som en nydanande kraft jämte den alltmer stagnerade hårdrocken. Men ljuspunkter finns, och det är framförallt band som tagit till sig punkens råa energi som nu träder fram. Band som Motörhead och Iron Maiden framstår alltmer som det som ska komma att dominera, men samtidigt har medlemmar från de tre stora nu startat nya projekt som tar fart. Ritchi Blackmore, ökänd gitarrist från Deep Purple, slår sig ihop med Jonnie James Dio och bildar Rainbow som i viss mån blir stilbildande sina fantasytexter, rockiga metalriff och grova snarare än ljusa sång. I samma veva sätter också David Coverdale, tidigare sångare i Deep Purple, igång ett eget soloprojekt vid namn Whitesnake, som ska komma att bli ett mycket stort band under det kommande åttiotalets glam-era.

1980

När vi nu träder in i åttiotalet så är det i hög grad dom gamla jättarnas avynglingar som dominerar scenen tillsammans med dom ganska "nya" banden som Iron Maiden. Men redan tidigt under åttiotalet får hårdrocken en nytändning i form av Bay-Area Thrash-metal. I fronten för denna nya och aggressiva form av hårdrock står Metallica och Slayer. Två band som gått till historien som åttiotalets inflytelserikaste band. Få är dom unga hårdrocks gitarrister av idag som inte spelat fingrarna stela på Metallica-riff. Samtidigt som "underground"-hårdrocken spirar med nya thrash-metal band så har mainstream-hårdrocken blivit alltmer putsad och gullig. Det är nu glam-metal banden tar över som hårdrockens ansikten utåt mot den "vanliga" lyssnarkåren. Band som David Coverdales "Whitesnake", Twisted Sister, Mötley Crüe och inte minst svenska Europe tillhör dom hårdrocksband lyckas få radiotid, men den klassiska metalpubliken är i många fall inte särskilt intresserad, utan det är den vanliga radiolyssnarkåren som bevistar många av bandens konserter och köper deras skivor. Detta gör också att när trenderna efterhand skiftar så faller glam-metal banden desto hårdare. I princip kan man säga att mycket av den scen som inte ockuperades av pudelrockarna var splittrad mellan Iron Maidens New Wave Of British Heavy Metal och Metallica och Slayers thrashmetal. Senare ska dess två stilar komma att avyngla sig i stilar som skiljer sig så mycket från varandra att deras anhängare knappt talar med varann. Men nu springer jag visst händelserna i förväg, för när vi närmar oss mitten och framförallt slutet av åttiotalet så börjar pudelrockarnas tid att gå mot sitt slut och thrashmetal banden har börjat stiga upp som dom stora banden inom hårdrocksscenen. Och ju närmare vi kommer åttiotalets slut så börjar åttiotalets stora (Iron Maiden, Metallica, Slayer etc) att få efterföljare. I dom som fastnat för Iron Maidens musik utvecklas den så kallade Powermetallen som har sitt högsäte i Tyskland. Denna musikstil kännetecknas av fantasytexter, falsettsång, dubbeltramp och gitarrstämmor. På andra sidan har thrashanhängarna tagit musiken ett steg längre och skapat dödsmetallen, en brutal musikstil där guttural brölsång är standard, gitarrerna aldrig är stämda högre än D och dubbeltrampet är, precis som i powermetallen, heligförklarat.

1990

Det skulle visa sig att varken powermetal eller dödsmetal skulle bli det som skulle dominera det tidiga nittiotalet. Istället blev det den nya musikstilen, grunge, som kommer att dominera början av nittiotalet i form av sina högsta företrädare Nirvana, Pearl Jam och Alice In Chains. Grungen visar sig vara en riktig helomvändning från dom svulstiga hårdrocksbanden på åttiotalet. Grungens sound domineras av desperat, skränade sång, simpla gitarriff och, i vissa fall, totalt omelodiösa låtar, med deppiga texter. Helt oväntat så slår sig grungen in på topplistorna och därmed så består grungenpå tronen in i mitten på nittiotalet då Curt Cobain, frontman i Nirvana, tar livet av sig. Under tiden som grungen var den stora synliga stilen så har i den stora undergroundscenen en ny stil, med blandning av punkig, hardcore och thrashig metal, uppstått. Denna når dock inte samma höjder som andra stilar av hårdrock, men jag tycker att den tål att nämnas då en hel del mycket tunga band finns inom denna namnlösa stil. Bland dom största som kan nämnas finns "Machine Head", "Pantera" och, faktiskt, "Sepultura" som med sitt 1993 album "Chaos A.D." lämnade den klassiska thrashen bakom sig. Egentligen uppstår inga fler nya stilar under nittiotalet, möjligen blackmetal undantaget, men när grungens storhetstid tagit slut så blir det en återkomst för särsklit powermetal banden som representeras av bland annat "Hammerfall", "Blind Guardian" och veteranerna i "Helloween". Thrashmetallen verkar dock vid det här laget har flyttats åt sidan för att i huvudsak ersättas av punkigare varianter på åttiotalets thrashgiganter. Dock gör Metallica en sorts comeback 1996 med skivan Load som dock tas emot med besvikelse av många Metallica-fans då bandet helt lämnat thrashen bakom sig.

2000

Nu har vi sett under nittiotalet att hårdrocken blir alltmer uppdelad och alltfler stilar uppstår och försvinner, så vem kan säga vad som ska komma att bli 2000-talets hårdrocksstil. Redan nu, fram till 2005, har vi sett en uppgång bland band som blandar metal och hip-hop i olika doser, men det är svårt att säga om det kommer att hålla, och mängden band verkar vara ganska liten. Powermetallen har återigen klivit åt sidan en aning, men stora comebacker från åttiotalets giganter Metallica och Iron Maiden, och hyfsat starka plattor från veteraner som Dio och Alice Cooper har hållit hårdrocken igång och band som Nightwish som kombinerar metal och opera ger vid handen att det kanske fortfarande finns mycket man kan göra med hårdrocken, och kanske ännu mer att återupptäcka. Endast tiden kan säga vad som komma skall...