2009-04-06 Årets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7

Sweden Rock Festival 05

2005-06-22

Fyra timmar i bilen, tältet på plats, iväg till festivalområdet. Första dagen bjöd på mycket musik för den mer erfarna publiken, Vi tänker då på Styx, Trettioåriga Kriget, Saxon, Nazareth och Motörhead. Veteraner på scen och i publiken - det är helt klart en hög medelålder på Sweden Rock Festival jämfört med andra festivaler i Sverige. Solen strålade på ca 30 000, av musik, berusade festivalbesökare. En kanonstart!

FREAK KITCHEN - Sweden stage
Johan Henricson
W W W w w
På festivalens första eftermiddag äntrar svenska trion Freak Kitchen Sweden Stage. Göteborgstrion sägs enligt arrangören bygga sin musik på "Starka melodier, udda riff och ackord, samt en stor dos humor och distans", och efter knappa timmens konsert är det bara att lyfta på hatten och hålla med. Musikaliskt landar bandet allt som oftast någonstans i samma ruffmjuka melodiska träsk som Talisman och somliga av Bruce Dickinssons alster, även om det finns en tendens av lite hårdare, mer progressiva element än hos dessa båda.

Showen som helhet kommer dock att handla om så mycket mer än bara själva musiken. Den karismatiske sångaren och frontfiguren "Ia" Eklundh verkar så oerhört glad över att få finnas till och spela musik att han känner sig tvungen att oavbrutet och i ett rent diaboliskt tempo formligen spruta ur sig små enstaviga läten och ord. Hans outtömliga energi och entusiasm får en att dra paralleller till en rejält uppåtjackad Clabbe af Geijerstam. Lägg till detta en serie mer eller mindre sansade upptåg som gitarrspel medelst torkad tjurpenis, trumsolo på gitarr med hjälp av mun och montering av gitarr på himla märkligt, på sätt och vis ganska koliknande, stativ och bilden börjar bli komplett.

Till en början känns det hela fräscht, spontant och roligt. "Ia" är precis den personlighet som kan få yrvakna, knappt uppstigna hårdrockare att rycka upp sig och komma i form så här under festivalens uppstartsfas. En bit in i spelningen är man inte lika förtjust längre och frågan är hur många fler käcka små "Gôtt mos!", "Goodie-gooodie" eller "Tip-top!" mänskligheten kan pressa sig till att tåla innan någon vänlig själ får fatt i tjurlemmen och bryskt placerar den i för ändamålet väl lämpad kroppsöppning på "Ia".

Det är en svår balansgång, det där. Energin och glädjen är skön - men lite överdriven, alla upptåg är charmiga - men, åtminstone för en entimmesspelning, lite överdrivna. Totalt sett gör bandet ändock ett gott och bestående intryck och eftersmaken är ljuv. Med eller utan aromen av tjurlem.

STYX - Festival stage
Markus Sjöman
W W W W w
Det klassiska amerikanska rockbandet skapade en underbar atmosfär på torsdagskvällen fint ackompanjerade av den nedgående solen.

Det som imponerar mest hos Styx är den höga kvaliteten på sången. Av bandets sex medlemmar turas tre av dem om att, under olika låtar, sjunga lead. Det är inte vanligt att så många i ett band har sådana röster. Och backup-sången blir i och med det underbar. De trestämmiga sångmelodierna är klockrena och mycket beundransvärda.

Bandet, som funnits sedan 1969, är rutinerat och därmed oerhört säkert. Det är bara ett medley där de klämmer ihop 18 av sina låtar under tio minuter som blir lite rörigt att hänga med i. Men låtar som Lady och Come Sail Away kan inte misslyckas.

Sen kan man fråga sig varför ett så bra band just släppt en skiva där de spelar covers. Ett par av dem spelades på Festival stage och låtarna låter så likt originalen man kan komma så vad är det då för vits med dem?

Men en sån sak drar inte ner betyget alltför mycket på denna välstämda konsert. Styx sticker ut lite bland de övriga banden på Sweden Rock. Och är en välkommen oas i festivalens hårdrocksöken.

MOTÖRHEAD - Rock stage
Anders Lundqvist
W W W w w
Hårdrocksgiganterna bjöd på en mäktig show på Rock Stage. Lemmy, lika hård som alltid, skapade med sin karakteristiska röst en härlig stämning hos publiken som hoppade vilt till alla låtar. När mörkret föll, tändes lamporna på den enorma ljusriggen eller bomberrigen, som i form av ett flygplan sänktes ner från scentaket. En fräck och oväntad ljusshow som inte används allt för ofta.

Micke Dee trummade sig som vanligt genomsvettig och hur han orkade med sitt 5 minuter långa trumsolo har jag ingen aning om. Men det var något av det häftigaste jag sett. Wow! Spelningen kändes helt klart mer än en vanlig standardshow. En klar trea i betyg till Motörhead.

NAZARETH - Sweden stage
Johan Henricson
W W W w w
En av många, verkar det, underskattad attraktion på årets festival var skottska kultrockarna Nazareth. Redan första kvällen går de på på Sweden Stage för att leverera sin kavalkad av gamla godbitar.

Det är naturligtvis lätt att redan på förhand avfärda skottarna som sedan länge utgången skåpmat. Men faktum är att bandet, till skillnad från många av deras jämnåriga kollegor, lyckas med bedriften att undvika att parodiera sig själva och sin storhetstid.

Det är ingen hemlighet att sångaren och ledarfiguren Dan McCafferty tillsammans med det karaktäristiska gitarrsoundet gör hela bandet. Det är inte heller något att snacka om. Den medelåldersmannen med den distiska dialekten tar sig an uppgiften med en självklarhet och enkelhet som få. Han skrattar och svär och gör sig lustig över sin egen ålder. Men bäst av allt - hans röst håller! Han ansikte må bära spår av åren som gått sedan Nazareth toppade listor men rösten har konserverats fantastiskt väl. Det kan tyckas som en märklig egenskap att nämna om en av historiens kanske mest spruckna och hesa röster men det är ändå fantastiskt med vilken känsla och råhet han levererar de gamla hitsen.

Scenshowen må vara i det närmaste obefintlig och resten av bandet kunde med lätthet bytts ut mot medlemmar ur godtyckligt garageband. Men mysfarbrorn Dan "Nazareth" McCafferty gör ändå kvällen till en minnesvärd upplevelse.

Den värdelösa versionen av "This Flight Tonight" han avslutar med får väl anses ursäktad. Då hade ändå en stor del av lysnarskaran hunnti söka sig bort i natten.

ACCEPT - Festival stage
Redaktionen
W W W w w
Udo Dirkschneider tillsammans med sina metallveteraner levererade vad som förväntades. No more no less. Har dock aldrig riktigt gillat Udos sång. Låter för raspig och ansträngd för att Accept ska ses som ett av de större banden på metalscenen.

Backstagebehörigheten som vi uppfattade heta "Stan the Man" saknades för att vi skulle få en kommentar från Udo & Co, som ändå får vara nöjda med sitt godkända betyg.