2009-04-06 Årets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7

Roskilde Festival 2005

2005-07-06

Roskilde måste ta mig tusan vara en av de bättre festivalerna i världen.

Rent organisationsmässigt sköter dom sig extremt bra. Det märks tydligt att de vet vad de håller på med. Allting fungerar och det finns inte mycket att klaga på när det gäller festivalen som sådan. Toaletterna hålls rena, vakter patrullerar, polisen syns till lite varstans, folk följer regler som att inte elda/laga mat någon annanstans än vid speciella matplatser. Hela festivalen genomsyras av ett sorts lugn och man känner sig väldigt trygg. Även när Black Sabbath kör igång som hårdast finns det respekt, för alla står och knuffas och buffas men inte utan att ha koll på varandra. Detta kan visserligen bero på att just i år såldes det endas 65 000 biljetter vilket är 11 000 mindre än förra årets festival. Mindre folk mindre trängsel men av erfarenhet så är Roskildefestivalen en bra festival och den blir bara bättre.

Jag måste också berömma vädergudarna som lyckades med konststycket att hålla himlen så gott som molnfri under hela festivalen. Bättre väder är svårt att slå. Kul kontrast till förra årets regnhelvete, i år fick man vattna gångar och vägar för att det dammade så förbaskat.

Att det är mindre folk i år än förra året kan tänkas bero på regnet och ryktet om hur jävligt det var. För banden i år var betydligt vassare än förra årets flopp. Det enda som grämer mig är att The Mars Volta ställde in, men som tur var ersattes dom inte av Slipknot utan av …And you will know us by the trail of dead. Som jag olyckligtvis bara hann se två låtar utav.

Det känns alltid lika vemodigt att lämna Roskilde. Det är helt klart annorlunda jämfört med övriga festivaler jag varit på. Det kan bero på att Roskilde var den första festivalen jag besökte eller att det kompisgäng jag varje år åker med är änna riktigt goa gubbar. Men mest tror jag det är för att det är en så speciell och skön stämning på Roskilde.

Jag saknar redan att sitta på min campingstol mitt i en korsning på campingområdet och skåla med förbigående. Men samtidigt vet jag att en vecka där nere är lagom. Jag skulle inte palla mer utan vardagliga lyx som vattentoalett, dusch och tvättmaskin som vi är så vana vid. Visserligen finns allt detta att tillgå i större utsträckning än på någon annan festival jag varit på men trots allt är det ett hårt liv man lever där. En vecka är lagom, det är skönt att komma hem, det är jätte skönt!

// Anders Lundqvist

RECENSERAT
TORSDAG 30/6FREDAG 1/7LÖRDAG 2/7
Flogging MollyHåkan HellströmFoo Fighters
Le TigreBlack SabbathDresden Dolls
KentJunior SeniorGreenday
Mew

TORSDAG 30 JUNI

FLOGGING MOLLY - Arena
Anders Lundqvist
W W W W w
Efter att nyligen ha sett Flogging Molly på Hultsfredfestivalen var jag aningen tveksam till deras liveframträdande. Det var inte riktigt så vasst som jag hoppats på. Det lät bra men i Hultsfred var det aldrig något riktigt tryck.

Som tur är beslöt jag att ge "Irländarna" ytterligare en chans att visa de gick för. Det tackar jag han där uppe för. Vilken skillnad, vilken konsert och vilket hejdundrade drag. De varvade en snabb låt med en lugn låt i princip genom hela showen. Men eftersom deras lugna låtar svänger rätt bra stod publiken aldrig stilla och låten If I ever leave this world alive medförde allsång och trycket ökade ännu mera i tältet.

Det flesta låtar fick publiken att sjunga med, favoriter som Rebels of the Sacread Heart var kanon och Bush fick sig en känga i låten Selfish Man. För Flogging Molly's kör sitt politiska budskap och det är i princip samma mellansnack på Roskilde som i Hultsfred. Att tala om illa om Bush brukar gå hem här i norden och visst jublade publiken även här. Att tala illa om Bush gjorde även fler band på festivalen, exempelvis Green Day och Foo Fighters. Säkra kort är bra kort!

Le TIGRE - Odeon
Peter Bjärbo
W W W W w
Som sanna feminister vi på Wilma är gick vi för att kolla in Le Tigre. Jag har missat dem fyra eller fem gånger i Sverige på grund av olika anledningar, så nu kände jag att det var min tur att se dem och jag ville stå längst fram. Sagt och gjort jag placerade mig vid staketet redan fyrtio minuter innan, men efter bara ett par låtar gick det inte att stå där framme. Trycket blev för stort. Detta är är dock den enda konserten under hela Roskilde som jag upplevde det som jobbigt. Feminister är galna.

Le Tigre rivstartar med klassikern Hot Topic och publiken blir som vilda när J.D. kommer in på scen. Själv är jag mest imponerad av Kathleen Hannas underbara scennärvaro. Hon har otrolig karisma, ett underbart minspel och roliga danser.

Litet publikfrieri blev det när dem körde en cover på "I´m so excited" och alla sjöng med. En väldigt tacksam låt att göra en cover på och ett underbart sätt att få igång publiken på, även om det kanske inte behövdes då de flesta i tältet var i extas.

Som band är de fruktansvärt samspelta. De byter instrument kors och tvärs och alla sjunger ungefär lika mycket. Den låt som drog igång publiken mest var ändå Deceptacon, om inte alla var galna innan så blev dem det nu.

KENT - Orange
Anders Lundqvist
W W w w w
Vad vill ni mig - basunerar Jocke Berg ut. Visst är han nonchalant där han står på Orangea scen inför en jätte publik. Att vara kaxig på scen verkar vara den nya trenden i svensk musik givetvis inget fel på det.

Tyvärr genomsyras hela konserten av ett sorts nonchalant lugn och det är framförallt i de stora hitlåtarna som Kents storhet lyser igenom. De lugna låtarna faller ganska platt vilket är synd för många av mina favoritlåtar när jag lyssnar hemma på min stereo är just lugna.

Konsertens första hälft är rätt trist. Den andra hälften är som tur är mycket bättre. Här drar det igång på allvar och extra numret är grymt bra. Överlag är låtlistan bra. Det är inte mycket att klaga på här alls. Men det är ändå något som saknas. Ett jätte konfettiregn är alltid lika uppskattat och trots allt är det bättre med en slö start och en stark avslutning. Kent gör det dom ska men inte så mycket mer.

FREDAG 1 JULI

HÅKAN HELLSTRÖM - Arena
Peter Bjärbo
W W W W w
Jag har aldrig varit något stort fan av Håkan, har alltid haft väldigt svårt att förstå vad alla tycker är så bra med honom. Visst han ska ha cred för att han alltid vågar sjunga falskt, säg vad ni vill om Håkan, men sjunga rent kan han inte. Man kan undra om han inte vill lära sig sjunga bättre eller om han verkligen inte kan.

En sak han har är publikkontakt, han får publiken att hoppa och skråla. Man ska inte sticka under stolen med att han är charmig men det här biter inte på mig. Jag kan tycka att hans singlar, som "kom igen Lena", "en vän med en bil" och "ramlar" är svängiga. Men hans mer balladliknande alster håller inte.

En annan sak som drog ned konserten ännu mer är all rundgång, att inte en rutinerad mixerkille kan fixa sådana saker. Det var inte bara en gång i början, nä det var ungefär var tionde minut, som någonting lät konstigt och då menar jag inte Håkans röst.

BLACK SABBATH - Orange
Anders Lundqvist / Peter Bjärbo
W W W W w
Alla var där och även om våra förväntningar var relativt milda var vi uppspelta till tusen. Vi skulle få se en legend, en rockikon, en person vi sett på MTV, som där framstår som ett vrak. Men Sabbath kan fortfarande. Ozzy är inget vrak. Han går ut hårt och det är rockar fett från början till slut.

Innan Black Sabbath äntrar scenen spelas ett medley bestående av just Sabbathlåtar. Jag hann inte uppfatta alla men säkerligen hela spellistan. Detta hade kunnat vara lite häftigare om man hade lagt till lite klassiska bilder och filmsekvenser på storbildsskärmen. Men man kan inte få allt. Det var förvirrande nog med ett Sabbathmedley innan de själva spelade.

Bandet består av Toni Iommi - gitarr, Geezer Butler - bas, Bill Ward- trummor och så klart Ozzy Osbourne på sång. Detta är originaluppsättningen från starten i slutet av 60 talet. Sabbath är alltså inga unga rebeller längre och gör precis det vi förväntar oss av dem, de levererar den ena klassikern efter den andra så som: Paranoid, Iron Man, Electric Funeral och The Wizard.

En fruktansvärt härlig stämning samt en väldigt bra och tajt spelning bidrog till att konserten får ses som mycket godkänd.

JUNIOR SENIOR - Arena
Peter Bjärbo
W W W W W
Go Junior, Go Senior! Bättre öppningslåt kan inte denna danska duo öppna med. Jag har varit helt såld på Junior Senior sen jag såg deras första video Move Your Feet på MTV. Så för mig var detta en av de viktigaste konserterna på Roskilde. Bandet har inte spelat i Danmark på över två år, så Arena tältet är sprängfullt med danskar och en del andra som också älskar deras trallvänliga dansmusik.

Senior kan inte stå stilla på hela konserten, han bara dansar runt överallt. Han har en fruktansvärd scennärvaro och en jävligt schysst klädstil. Junior står mer stilla, men han är också den som spelar gitarr och håller igång musiken det är också hans stil att vara den lite mer lugna av de två.

De fyra till fem första låtarna är alla hämtade från debutskivan D-d-don't don't stop the beat, vilket gör att publiken känner igen dessa låtar. De skriker med och dansar och ingen i tältet står stilla. Därefter följer några nya alster som inte får samma gensvar vilket inte är så konstigt då den nya skivan inte släpps förrän i höst.

2003 spelade dem på Teaterladan på Hultsfred då var de nya och orutinerade. Efter två år i USA med en massa spelningar har de blivit betydligt mer samspelta.

När de väl spelar Move Your Feet så kommer det in en dansk John Travolta look´a´like och sjunger refrängen. Han har rätt moves och kläder, min gissning är att han kommit med en Tidsmaskin till Roskilde. För mig var detta nog den bästa konserten så jag ger den en klockren femma!

MEW - Arena
Anders Lundqvist
W W W W W
Detta var tredje gången på kort tid som jag såg Mew och det var också den bästa av de tre spelningarna. Första gången var i Hultsfred för några veckor sedan och andra var när de var förband till REM på Trädgårdsföreningen i Göteborg.

Av de tre konserter jag sett är denna mest lik den i Hultsfred då man, liksom där, har sin typiska video projicerad som bakgrund. Något som saknades på REM-spelningen. Videon med sina mystiska bilder och konstiga deformerade huvuden och kroppar som sjunger är grymt bra synkad till showen. Det är nästan så att jag funderar på om det är playback alltihop. Ett annat scenfenomen är de sjukt starka lamporna som står i bakgrunden och bländar publiken. Ibland blir det nästan jobbigt att titta på. Hela rekvisitan passar så bra ihop med Mews musik som är drömsk, vacker och tung. De har verkligen prickat rätt när det gäller att framföra sin musik live. Prat med publiken mellan varje låt och hoppande på scen uteblir som tur är, det passar inte Mew.

Det är svårt att egentligen sätta fingret på vad som är så bra med Mew, men musiken och live framträdandet gör att jag får kalla kårar. Det är så mycket bättre tryck i låtarna live än på skivan och jag står i princip och bara ryser under hela konserten. Detta var storslaget Mew, videon i bakgrunden är sjuk och vacker. Tack för ännu en bra spelning.

LÖRDAG 2 JULI

FOO FIGHTERS - Orange
Mikael Lindqvist / Jonna Sjögren
W W W W w
Chris Shifflett på gitarr, Nate Mendel på bas och Taylor Hawkins på trummor. Tillsammans med Dave Grohl bildar de det amerikanska rockbandet Foo Fighters.
De äntrar scenen och inleder konserten med tio minuters ös utan onödigt mellansnack. Det är hårt och snabbt, med andra ord, fullt ös från första stund. När väl Dave Grohl talar till publiken känns det inte som att tempot sänks. Foo Fighters utstrålar en fantastisk spelglädje och energi på scenen, det känns i högsta grad lekfullt. Framför allt har de tryckt gasen i botten men verkar inte ha den blekaste aning om var bromsen sitter. Till publikens stora glädje!

De instrumentala mellanpartierna känns inte alls tråkiga utan binder ihop låtarna väl. Till och med när de spelar en lugn låt så lyckas de bibehålla intensiteten. Dave Grohl säger under konserten att han tycker att han börjar bli för gammal för det här och att det finns andra "riktiga" band som skulle spela på festivalen som t.ex. Duran Duran. Då börjar bandet spela de första tonerna i en låt av just Duran Duran, tills Dave skrattar och säger att de inte har tid att köra den, men att dom har spelat den live tidigare. Det är flera gånger under spelningen som de jammar loss på scenen, skrattar och bara har roligt.
En av höjdpunkterna är när Dave hoppar ner från scenen och springer i gången mellan publikfållorna. Han rusar vidare upp i mixertornet och ställer sig på taket till mixertältet. Från denna höga position spelar han gitarr och hejar vilt på publiken. Även detta till publikens stora lycka!

Dave och de övriga i bandet visar att de inte alls är för gamla utan de visar vad det beryktade skåpet skall stå. Jag hoppas på att bli lika glad nästa gång jag ser Foo Fighters.

THE DRESDEN DOLLS - Pavilion
Anders Lundqvist
W W W W w
Det är nästan tomt i Paviliontältet trots att det är bara tio minuter kvar tills The Dresden Dolls äntrar scenen. Som tur är fylls tältet fort då duon drar igång sin rockiga kabarépunkmusik. Det är ett grymt drag från början till slut. Brian Viglione på trummor spelar så intensivt att han i första låten välter halva trumsättet.

Båda Brian och Amanda Palmer på piano är sminkade som för en pantomimteater och Brians minspel när han sitter och trummar är en show i sig. Att båda två spelar så att sminket rinner, visar vilken grym energi och engagemang de har, de är dessutom synkade till tusen. Det är riktigt roligt att se den duon i action. Det är såhär det ska vara live.

Låten Coin-operated Boy får den växande publiken att dansa vilt. Dresden Dolls hyllar Black Sabbath och framförallt Ozzy med att göra en cover på klassikern War Pigs. Tältet kokar och man fortsätter konserten med ytterligare en cover, denna gång en Jacques Brel låt, le Port d'Amsterdam, i engelsk version, som David Bowie för övrigt har spelat in.

Här lugnar konserten ner sig lite, och det blir aldrig riktigt samma tempo som innan. Det är lite synd. Jag tycker att de skulle ha sparat någon av de tidigare låtarna till slutet.

Har ni inte hört The Dresden Dolls uppmanar jag er att gå och köpa deras album, men framför allt att försök se dem live. De är ute på festivalturné men besöker tyvärr inte Sverige i år.

När jag väl går ifrån tältet upptäcker jag att det inte var så lite folk som det såg ut att bli från början. Jag tycker synd om de som missade denna konsert för det här var bland det bästa jag såg på Roskilde i år.

GREEN DAY - Orange
Peter Bjärbo
W W w w w
Greenday 90-talets stora punkrock band tillsammans med Offspring. Offspring gjorde det 98, Greenday gjorde det 04. sålde sina upproriska själar till MTV. Och blev ett NRJ-band. Varför måste dem göra musik för massorna? Tjänar dem inte tillräckligt mycket pengar på att sälja sina skivor till hardcore fansen.

Greenday är ju ändå Greenday så jag var tvungen att se dem, tyvärr missade lite av början. Jag blev väldigt förvånad över och positivt överraskad att dem ändå låter som gamla Greenday när dem exempelvis spelar Basketcase.
Publikfrierier gillar vi i vanliga fall, men det kan bli för mycket, och det är precis vad det blir på orangea scenen.

Men publiken verkar gilla det så de fortsätter, Billy Joe Armstrong plockar fram en vattenbazooka och sprutar vatten på publiken, sedan plockar han upp en kille som får hjälpa honom att spruta. Det vore skoj om han hade sprutat på Armstrong? Så att han kom ner på jorden.

Nästa låt plockar de upp ytterligare tre fans på scenen, en trummis, en basist och en gitarrist. Dessa fick ta över spelning, vilket de gjorde nästan bättre än Greenday.

De avslutar med allsång och cover på Queens "We are the Champions" vilket publiken mer än gärna stämmer in i och låten avslutas med ett enormt konfettiregn, publiken är inte nöjd med detta så Armstrong får stanna kvar på scen och spela "Time of Your life" ensam.

Det känns som att de inte riktigt tror på sina gamla hits längre, och visst de har blivit äldre och visare. Men det är just i de gamla klassikerna som konserten lyser lite extra.