ARTIKELARKIV
2009-04-06 Ã…rets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7
Peace and love 2005 – Värdig efterträdare till Dalarock
Jonna Sjögren 2005-07-15


Fredag eftermiddag. Solen strålar. Området är halvklart. Scener byggs och folk i röda t-shirts med trycket ”Peace and Love army” går omkring överallt. Mycket av Peace and loves överlevnad hänger på de frivilliga, de som jobbar överallt där de behövs. I entréer, vid staket, som artistvärdar, informatörer och som campingvakter. Peace and Loves egen armé.

Organisationen fungerar bra och som besökare märker jag inte av särskilt mycket av varken bråk eller andra problem. Stämningen är överlag mycket lugn och riktigt trevlig. Med omkring 10.000 besökare i det relativt lilla centrumet uppstår inga större incidenter. I jämförelse med en vanlig lördagskväll är centrum en lugn och trivsam plats. Även framför scenerna är det lugnt. Självklara publikhav som dansar och röjer, men det uppstår inga problem där heller. Ett bra initiativ av vaktpersonalen och festivalledningen är att dela upp publiken framför den största scenen i sektioner. Detta för att göra plats för eventuell sjukvårdspersonal och eftersom värmen var så pass tryckande behövdes plats att lätt kunna gå undan om man ville. Ett initiativ som fungerar mycket bra! Så överlag genomsyras festivalen av lugn. Mycket ordningsvakter och Peace and loves egen säkerhetspersonal höll god uppsikt över allt som hände. Cred för det!
I bilagan till en av lokaltidningarna i Borlänge ses Peace and Love som en värdig efterträdare till Dalarock (Dalarnas största festival som pågick under 80- och tidigt 90-tal).

Hur som helst, Peace and love har kommit till stan och budskapet verkar till och med nått vädergudarna. Från en gräsmatta i centrala Borlänge börjar min bevakning av årets upplaga av Peace and Love, för övrigt den sjunde i ordningen,. Många band, både små och stora, ska spela på någon av de sex scenerna under två dagar. Tre utomhusscener, två inomhusscener samt en mindre budskapsscen.
Personligen såg jag under fredagen mest fram emot lokalhjältarna Sator, energipaketet Håkan Hellström och de gamla rockrävarna i Hellacopters. Ulf Lundell, Melody club, Sugarplum Fairy, Nationateatern, Stefan Sundström och Pain är några av de övriga band som spelade under fredagen.

Lördagen blev, för mig personligen framförallt, mycket bättre. Under lördagen var de stora dragplåstren Tomas diLeva, LoopTroop, Moneybrother, Mando Diao och Mikael Wiehe. Och förstås, sist men absolut inte minst, The Ark.
Själv såg jag fram emot The Similou, electrosynthpopdanskillarna från Göteborg. En konsert minst lika bra som Prozac!

Nytt för i år är budskapsscenen, en mindre scen som ligger utanför själva festivalområdet. Där var det politiska debatter, poesi och musik av olika slag. Ett bra initiativ för de som inte vill gå på hela festivalen men som ändå vill känna av stämningen i stan. Omkring budskapsscenen fanns även representanter från olika organisationer som ville sprida sina budskap. Bland organisationerna som fanns på plats kan nämnas RFSL, Amnesty, FN och Ordfront.

Stämningen i stan var det definitivt inget fel på, det märktes verkligen att det var festival. Överallt myllrade det av folk, Liljeqvistska parken fylldes snabbt av folk som bredde ut sig i gröngräset i sommarvärmen. Parken blev en oas med skugga i väntan på att området skulle öppna. Det var roligt att se att även en relativt liten festival kan locka så mycket publik. Campingområdet fick i år utökas med extra platser, fler och fler utsocknes hittar till Borlänge och Festivalbussen kör folk från hela landet. Peace and Love kommer säkerligen växa och bli ännu större och ännu starkare med åren.
Peace and Love 2005 har verkligen något för alla smaker och vädret kunde verkligen inte vara bättre. Med solens strålar från himlen, en strategiskt placerad glasskiosk, ett pressband runt handleden och pennan i högsta hugg blev festivalen en riktig succé. Trots konstant pengabrist och arbetslöshet kunde Peace and Love med sitt budskap vifta bort de värsta orosmolnen och ersätta dem med vita fluffiga. Till tonerna av musik i en blandning lik det kulörta strösslet i glasskiosken!

RECENSERAT
FREDAG 8/7 LÖRDAG 9/7
Sator Looptroop
Håkan Hellström The Similou
Melody Club Callahan
Hellacopters The Ark

FREDAG 8 JULI

SATOR, Scen2
Jonna Sjögren
W W W W w
Chips Kiesby, Hans Gäfvert, Kent Norberg, Heikki Kiviaho och Michael Olsson i Sator inleder Peace and love riktigt bra. Det är riktigt bra rock’n’roll. (Töntigt ord det där!)

Kanske är tiden för konserten inte den bästa, en timme efter att festivalområdet öppnades spelar de på en ganska liten scen, värmen är tryckande och nog skulle lite mer mörker ha gjort konserten snäppet bättre. Dock är publiken tacksam och alla dansar omkring i dammet. Ju längre konserten pågår, desto mer folk hittar dit. Till slut är det en stor publik som kommit för att se de gamla lokalhjältarna i Sator. (Okej att hela bandet bott i Göteborg sen de slog igenom, men de är ju trots allt från Borlänge från början!)
Det märks att Sator är killar som kan sin sak. Det är fullt ös från början till slut. Tempot ökar allt eftersom och Chips Kiesbys mellansnack är roligt och anknyter förstås till Dalarna. Som att ”Det här är den varmaste dan’ sen bruket brann.” Han undrar också om Borlänge har flyttat söderut, eftersom det aldrig var så här varmt när de bodde här. Innan låten ”This ain’t the way home”; ”Den här skrev vi på vägen till Dalarna en gång. Vi tog höger i Avesta och då gick det åt helvete.”

Sator blandar både nytt och gammalt material, och nog är det de gamla klassikerna som verkligen sätter fart på publiken. Det är gitarrsolon, hårda trummor och sångare som kan sjunga. På riktigt, Sator visar verkligen prov på hur musik ska låta, en ren befrielse i dessa Darin-tider. När de spelar sin hyllningslåt till Ramones, inleder Chips Kiesby med att säga ”Nu tänkte vi ta en fin bit, vi har aldrig haft några fina bitar förut”. Mellansnacket lyfter verkligen konserten och jag småler mest hela tiden.
Bland andra låtar kan nämnas ”I rather drink than talk”, ”Jetslide” och ”So dressed up”.
Som extranummer kommer ”I wanna go home” och ”Pigvalley beach” och publiken får det den kom dit för i den ljumma sommarkvällen!

Jag ber att få citera Jonas Indes karaktär Hardy Nilsson från Percy tårar: ”När musik är riktigt bra, då glömmer man allting annat.” Och det är så sant som det är sagt.

HÅKAN HELLSTRÖM, Scen1
Jonna Sjögren
W W W W w
Dåligt ljud i början, mycket folk och samma ”gamla” Håkan som spelar på Peace and Love i den varma fredagskvällen. Popflickorna och pojkarna i hatt trängs framför scenen och allsången är total i de gamla klassikerna. I de nya låtarna är det mindre allsång , men publiken älskar sin Håkan. Och visst, nostalgin och sommarkänslan i de söta kärleksdoftande låtarna gör att jag ler åt allting. Ljudet var från början verkligen inte det bästa. Det förbättras dock under spelningens gång och en sommarkonsert med Håkan Hellström är ju aldrig fel.

Han blandar nytt och gammalt, precis som han ska. Att bara spela nya låtar från nya skivan är inte riktigt hans sätt och det blandas hej vilt från ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Ett kolikbarns bekännelser.” När de första tonerna till ”Ramlar” hörs tror jag nästan att publiken ska dansa sig sönder och samman och det är verkligen svårt att stå still. Den finstämda ”Brännö serenad” är också bra.

Sambatakterna och den klassiska hatten finns med på scenen som vanligt. Den ystra Håkan som dansar omkring på scenen och berättar anekdoter om varje låt. Det är verkligen sommar och publiken jublar vid varje intro. Håkan Hellström har gjort sig ett namn som kommer att finnas kvar länge. Klassikerna kommer säkerligen finnas i allsångshäften många år framöver. Det är trots allt klassikerna som får mest jubel under konserten och ”Magiskt men tragiskt” drar igång publiken ordentligt.

Det jag dock saknar är en gräsmatta att ligga på, för enligt min mening, avnjutes Håkan Hellström bäst på rygg med en ljusblå sommarhimmel ovanför.

MELODY CLUB, Scen3
Jonna Sjögren
W W W W w
Melody club som för ett par år sedan slog igenom med synthpopslagdängan ”Palace Station” är fortfarande aktuella. Med en relativt stor publik på fredagskvällen kör Melody club igång konserten… Med att soundchecka. Ingen bra inledning, men det är ju sånt som händer…

Publiken börjar skruva på sig och klappa takten för att få bandet att börja spela. Drygt tio minuter efter utsatt tid kör de så igång till slut men jag blir en smula besviken. När Melody club kom var de glatt blippande och bloppande men nu tycker jag att den gamla känslan är borta. Den har enligt mig helt enkelt flugit sin kos! Kanske är det så att ljudet helt enkelt är rätt dåligt eller så har bandet utvecklats på fel håll.. Jag saknar synthpoparna med sina glada ljud.

Jag tyckte bättre om Melody clubs tidigare sound. Detta är en godkänd spelning, inte mer!

HELLACOPTERS, Scen2
Jonna Sjögren
W W W W w
Hellacopters är ett band som jag lyssnat på förut och som jag nu tänkte att jag skulle få återupptäcka. På fredagsnatten spelar de för en ganska stor publik.

Jag står ganska länge innan konserten börjar och tittar på den tillströmmande publiken. Mestadels yngre killar med flickvänner i släptåg, men även mycket tjejer i allmänhet. Det är roligt! Hellacopters som är aktuella med ett nytt album (Rock’n’roll is dead, tidigare recenserat på WilmaMagazine) gör en kanonbra spelning för publiken och det är riktigt bra även i mina öron. Kul att återupptäcka band som fallit en aning i glömska. Ljudet är kalas, den mindre scenen passar bra och konserten gör sig riktigt bra i den ljusa sommarnatten. Publiken jublar och det är kul att höra, bandet är tight och kan sin sak. Kvalitetsmusik, sånt är positivt! Ös är det och publiken sjunger sig hesa i ”Toys and flavors”. Jag tycker personligen att konserter ska hållas i halvmörker, speciellt den här typen av konserter och jag blir av Hellacopters spelning trots allt nöjd med mitt besök på festivalens första dag. Jag avlägsnar mig en liten stund innan konserten är slut för att cykla hemåt. Och efter en avslutning med Hellacopters, känns inte uppförsbackarna allt för tunga. Kanon!

LÖRDAG 9 JULI

LOOPTROOP, Scen1
Jonna Sjögren
W W W W w
Hela Borlänges hiphopklick, samt tillresta hiphopare och ett antal andra, har samlats framför stora scenen tidigt på lördagen. I den varma sommarkvällen väntar de på svensk hiphops moderskepp, Looptroop.
När de tunga beatsen, levererade av DJ Embee, dunkar ut genom högtalarna börjar publiken jubla. När Promoe, Cosmic och Supreme dyker upp, stiger jublet och publiken börjar hoppa i takt. Looptroop bjuder på kvalitet, precis som de brukar göra.
Genom att blanda nytt och gammalt får de publiken med sig och de showar ordentligt på scenen. Basketoutfiten är en mycket passande klädsel, då konserten mer liknar ett träningspass för Looptroops medlemmar än något annat. Promoe sköter mellansnacket och självklart flikas politiken in, genom att ta fasta på festivalens namn pratar han om fred och kärlek, men även om kriget som pågår omkring oss.

Mest jubel blir det trots allt när de gamla låtarna, såsom ”Ring snuten”, ”The struggle continues” och ”Long arm of the law” hörs ur högtalarna, för det är då de allra flesta känner igen sig. Kanske är det mest den lilla folksamlingen i mitten av publikhavet som går igång på de nya låtarna.

Men som alltid - är det kvalitet så är det och visst är låtarna från Promoes nya skiva bra de också. Till min stora förtjusning körde Looptroop ett nygammalt nummer, som undertecknad själv hörde första gången på en konsert för ett par år sedan. De har använt sig av Nationalteaterns gamla barnlåt ”Vi cyklar runt i världen” och stämningen är på topp.
En riktigt bra kvällskonsert med Sveriges hiphopelit. För Looptroop är elit, inget snack om den saken.

THE SIMILOU, Scen 2
Jonna Sjögren
W W W W w
The Similou med sin 80-talsdoftande synthelectropop spelar på S2 på lördagskvällen, dock i ett litet mellanläge, samtidigt som Moneybrother och precis innan diLeva. Dock har en bunt människor hittat till den relativt svala lokalen och framför scenen dansar publiken för fullt när Dizzy Crane och Jessy Nectar intar scenen.

Med en energi och en spelglädje som sprider sig i lokalen drar de av låtar som ”All this love” och ”Ladykillers”. I den vilda ”Play with us” har mina fötter helt slutat stå still och jag inser plötsligt vad jag saknat. En dos av The Similou räddade kvällen!

”Boogie down” var också en bra låt. Den publik som kommit för att lyssna får ett riktigt pop-lyckopiller. Sångaren Joel Eriksson dansar sig fullständigt redlös på scenen. Coola keyboardkillen Erik Niklasson ser ut att softa järnet med ett nonchalant, men busigt, uttryck över sig. Men det förstås, med en keytar på ryggen ser vem som helst cool ut.

Att The Similou upptäckt detta instrument är riktigt roligt och konserten på Peace and love var verkligen awesome. Mer Similou åt folket! Sångaren är grym och jag är helt såld över dessa energiknippen från Göteborg.
Håller en tumme och hoppas att återse dem inom kort! Det enda som var tråkigt med konserten att den var alldeles för kort…

CALLAHAN, Scen 3
Jonna Sjögren
W W W W w
Med kanske festivalens minsta publik spelar Callahan på Sveatorget, sent på lördagskvällen. Mitt emellan diLeva och The Ark, så egentligen är det nog inte så konstigt att publiken inte är jättestor.

Dock ger Callahan allt för sin publik och sångaren Andy ger sig av från scenen och ner till publiken som en riktig rockstjärna, trummisen kastar trumpinnar och gitarristen plektrum.

Så att anklaga Callahan för att klaga på publiksiffran, det är att vara lögnaktig. Kul att se ett band av en slump och sen inse att det är riktigt bra! Fast det är klart, att behöva slåss mot glass, kall dricka och kebab gjord på vildsvin, kan aldrig vara lätt! Men Callahan har kommit för att stanna och jag blev mycket imponerad. Det är pop/rock som låter riktigt bra och det är lättlyssnad musik. Och jag blir så imponerad av band som kan spela sina instrument själva och bjuda på scenshow med enkla medel.
Mer sånt behövs verkligen i dagens musikvärld…

THE ARK, Scen 1
Jonna Sjögren
W W W W w
Festivalens absolut bästa konsert! En klart personlig åsikt, men jag tror att publiken på Stationsgatan är beredda att hålla med mig.

I dansbandsliknande kläder äntrar bandet med hjältarna Leari, Jepson, Sylvester, Jens och Martin scenen och sist in till tonerna av ”Clamour for glamour” kommer så allas vår Ola. I vita hotpants och röda stövlar inleder de då konserten. Och det är bara att inse, The Ark är allas älsklingar!

Jubel och allsång fyller Borlänges sommarnatt och festivalens budskap verkar ha samlats just här, just nu. Med Ola Salo som profet och predikant. The Ark har nu blivit så pass erkända och så pass invanda att de kan blanda hej vilt från alla skivor, något som är väldigt bra, då annars konserter mest brukar vara PR för bandet i frågas nya skiva.

Men The Ark ger publiken vad den vill ha och delar med sig av klassiker som ”Echo chamber”, ”Father of a son”och ”Let your body decide”. Allsången är total och stämningen är på topp. Ola Salo pratar, precis som han alltid brukar göra, om den nya revolutionen. Det vill säga, kroppens revolution och om hur viktigt det är att inte vara som alla andra. Han påtalar sitt dalska ursprung, och undrar om det alltid varit därför han inte passat in i småländska Rottne.

Efter ett par låtar byter Ola Salo outfit och kommer nu ut i svarta byxor, svarta skor och svarta änglavingar. En mycket fin scenklädsel och vingarna klär honom verkligen. Den en timme och en kvart långa konserten bjuder verkligen på många låtar, det är inte mycket dötid att slå ihjäl och känsloregistret får sitt. Allt ifrån jublande allsång i ”Father of a son” till den mer stämningsfulla ”Deliver us” via nostalgin hos ”It takes a fool to remain sane”. Däremellan kommer en riktig sommarlåt i Hey Kwanongoma. Helt enkelt en fantastisk blandning och som extranummer, den otroligt vackra och sorgsna, Bottleneck Barbiturate. Topklass!

Jag har bara bra saker att säga om konserten med The Ark. Ljudet var perfekt, vädret var perfekt, publiken var perfekt och Ola Salo och hans anhang är allas älsklingar.