2009-04-06 Årets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7
Peace & Love Vinnarrapport
Håkan Peleback - 2006-08-11

Vi hade en tävling för ett tag sen där en lycklig vinnare fick ta en god vän i handen och traska in på Peace & Love som reporter för en dag. Vinnaren heter Håkan Peleback och här är hans festivalrapport.

Torsdag 6/7

Efter några dagar med demokrati och film på programmet startade Peace & Love festivalen redan på torsdagen "på riktigt", då med ett gediget startfält där lokalhjältarna Sator var huvudattraktionen. Jag hann tyvärr inte se favoriten Tiger Lou, men fick höra att spelningen varit underbar. Det första som sågs på torsdagen var således Stefan Sundström på största scenen. är inget fan direkt, men han lyckades charma mig och resten av publiken med sin naturliga framtoning och underfundigt vackra texter. Publiken kastade fram önskemål om låtar, som han då framförde trots att "det inte var den ordning han tänkt sig". Accepterar man att han är mer poet än sångare bjuder han på en riktigt mysig stund.

Jag hastade sen till S2 innan jag insåg att det var på Bolanche som Peter Bjorn and John spelade. Jag sprang dit och fick såklart köa en stund, men hann i alla fall se andra halvan av spelningen som tack och lov innehöll singeln Young Folks. Som vanligt när man kommer för sent till en spelning så undrar man alltid vilka låtar man missat. Men det är bara att acceptera fadäsen och försöka ta till sig den delen av spelningen man får se istället. När jag kom in manglades det loss rejält och jag trodde nästan jag kommit fel. Men sedan bjöd de på klassisk rak pop och då även Young Folks och Detects on my Affection från nya skivan.

Peter var genomsvettig och det kan jag förstå, själv gjorde jag inget fysiskt arbete förutom att lyfta min iskalla Brahma till munnen och blev svettig ändå, det var en bastu inne vid Bolanche-scenen. Tyvärr kändes det som att jag missade många favoriter, men spelningen var ändå värd att köa för. Peter Bjorn and John är ett band som verkligen vet hur man snickrar ihop finfina pop-pärlor och de är ett band jag vill se fler gånger och då helst hela spelningen!

Jag hade hört singeln The luck you got med Molotov Jive och trodde därför att det kunde vara något att se. Ett gäng grabbar från Karlstad som rockade loss på scenen, med bra energi. Men tyvärr lät de inte helt samspelta musikalt. I mellansnacket deklarerade sångaren: "den här låten har jag skrivit". Varför han ville erkänna detta kan man undra. Förutom singeln var det ingen låt som stack ut eller fastnade. Kanske är det ett band man måste lyssna in sig på innan man ser dem live, men den lyxen hade ju inte jag. Den här sortens rock gör våra Borlängeband mycket bättre!

På väg till Ovanbroscenen där Sators spelning skulle gå av stapeln stannade jag till i Liljekvistska parken och dansade och sjöng med i allsången till Rootvältas sista nummer. "Kommer du så kommer jag, varje natt och varje dag" ekade över hela Peace and love området. Bandet verkade vilja fortsätta spela varje natt och varje dag och publiken ville höra mer. De avslutade motvilligt till slut och publiken strömmade snabbt till stora scenen.

Sator, ett nästan legendariskt rockband som hållit på i 25 år! De intog stora scenen vid midnatt och drog igång sin numer Ramones-inspirerade punk/pop-rock. Ljudet var tamt, vilket säkert beror på de nya föreskrifter som säger hur högt det får spelas. Tyvärr står ofta ljudnivån på rockspelningar i min mening i direkt förhållande till hur mycket röj det blir. Det bildades ändå en klick längst fram i mitten som försökte röja ikapp med Heikki Kiviaho, som sprang runt på scenen, klättrade högt upp i scenställningarna och rockade. Det spelades låtar från Basement noice, bl.a. Angelina. Som vanligt när Sator spelar så blir det mest jubel när de berättar att "den här låten handlar om att längta hem" och sedan drar igång med introt till I Wanna go Home, kanske världens bästa rocklåt om man är lite lokalpatriotisk.

Fredag 7/7

Fredagen började tidigt då Timo Räisinen skulle spela på festivalens största scen redan klockan 15:30. På väg till festivalen kom en kort men intensiv regnskur som fick mig att tro på en liten publik. Men jag hade inte kunnat inte ha mer fel, det var nästan fullt framför scenen och publiken skanderade: "Timo" *klapp klapp klapp* "Timo" *klapp klapp klapp* i väntan på att bandet skulle äntra scenen. Att Timos ställning hos de unga Peace & Love besökarna var så stark anade jag inte, trots att Fear no Darkness spelats flitigt på både radio och tv.

Spelningen i sig var ganska medioker då Timo saknar ”hits” förutom redan nämnda singel så var det bara Gee whiz som höjde sig över mängden. Att inte Bollen måste dö spelades var synd och skam då den helt klart var sommarens bästa fotbollslåt. Timo ursäktade sig med att han skämdes över låten för att Sverige varit kassa under VM. Att Timo sen har världens töntigaste medmusikanter råder nu inga tvivel om, poserna känns väl inövade och glädjen tillgjord. Sedan blev det ett musikuppehåll för min del och slog mig ner i goda vänners lag, för att grilla och dricka några öl.

Vid sjusnåret masade vi oss in på området igen, nu var det dags att se ett av de stora namnen på årets festival! Ed Harcourt på Stationsgatans scen. Ed hade den goda viljan att dra av många av sina grymma bitar från första skivan; She fell into my arms är väldigt fin. Annars var Born in the 70’s bäst. Han äntrade scenen i ett par glasögon som t.o.m Elton John skulle varit stolt över. Han var uppbackad av ståbas, trummor och gitarr. På några av låtarna hade han även en körsångerska. Han spelade själv både piano och gitarr under spelningen. Det känns verkligen kul att Peace & Love festivalen kan få hit en artist av en sån här kaliber och som då även gör denna spelning till enda svenska festivalspelningen under sommaren.

Laleh spelade på Stationsgatans scen. Eftersom jag sett henne spela på en liten scen med endast ståbas och trummor som komp (vilket gav ett grymt sound) och hon slängde in några improviserade låtar och jamliknande sessioner (som skapade en oförglömlig upplevelse) så var denna konsert i jämförelse ganska tråkig. Men ändå, man kan inte motstå hennes ärliga framtoning och tänkvärda texter. Hon är bara för bra.

Ett av de band som jag sett fram emot mest under festivalen var Two Gallants som skulle spela inne på Bolanche-scenen, eller Accelerator-scenen, som denna hette under fredagen. Svetten rann från detta två man starka rock band från San Fransisco, som tyckte det var konstigt (och säkerligen varmt) att de spelade inomhus i landet där solen aldrig går ner. Sångaren frågade buttert publiken om vi tyckte de var dåliga eftersom så många höll för öronen, men det berodde förstås på att volymen emellanåt nådde smärtsamma höjder. Konserten hade ett skränigt ljud som faktiskt passade sångarens hesa, desperata röst perfekt. Adam Stevens och Tyson Vogel var inga scenpersonligheter direkt. Trummisen gömde sig bakom håret hela spelningen. Mellansnacket var sparsamt, vilket dock inte gjorde så mycket då det är i linje med deras musikstil – enkel och rak på sak. De satte ribban högt när de tidigt spelade den grymma låten Steady Rollin’, men höjde upplevelsen ytterligare när sångaren tog fram munspelet och bjöd upp en fiolspelande tjej på scenen. En blandning av folk, blues, country och rock med oväntade tempoväxlingar i låtarna kan inte vara annat än fantastisk. Det var tyvärr ganska glest med folk, men några som var där var Adam och Eric från The Shout out louds. Tog ett litet snack med dem och frågade om det möjligtvis var så att de var ett wildcard och skulle ersätta någon artist som fått förhinder, men så var det tyvärr inte. De besökte festivalen för att se sina vänner i Two Gallants och The Essex Green spela. De berättade även att de är på gång med att börja spela in uppföljaren till Howl Howl Gaff Gaff och att den troligtvis släpps i början av nästa år.

Sedan var det dags för vad arrangörerna kallat Peace & Loves största bokning någonsin: Patti Smith! För mig personligen kändes det större att Peter Buck från R.E.M gästspelade hennes spelning, men det säger kanske lite om hur stor hon är. Tyvärr hade jag inte lyssnat speciellt mycket på henne tidigare och mina enda referenspunkter av hennes musik är Because the Night och att hon körde Pearl Jam covers på Roskilde 2001, så jag kan inte påstå att jag kände igen någon av låtarna. Men det lät bra! Den sparsamma sättningen, misstag i låtarna och mellansnacket gjorde att spelningen kändes väldigt intim trots att den gick på festivalens näst största scen.

Sist ut på fredagen blev för mig The Essex Green som skulle spela inne på Bolanche-scenen, samtidigt som lokalhjältarna Mando Diao intog festivalens största scen. Det var ett tufft val, men jag har alltid varit svag för Sasha Bells och Chris Ziters mjuka stämmor och den folk/pop-rockiga musiken - det är inte var dag man får se så pass intressanta band som dem i Borlänge. Det visade sig dock att jag hade kunnat se halva Mando Diao spelningen eftersom The Essex Green var kraftigt försenade och började inte spela förrän 01:30 istället för utsatta 01:00. Men när de väl kickade igång blandade de och gav från sina tre fullängdare och innan kvällen var över hade man fått höra Julia, The Great Late Cassopeia och This isn't Farmlife uppblandat med låtar jag inte kan namnen på. Den enda låten jag egentligen saknade under det 45-minuter långa setet var den personliga favoriten Lazy May.

Lördag 8/7

Lördagens självklara favorit var såklart Håkan Hellström. Mannen som aldrig gör en dålig spelning, som alltid verkar ha humöret på topp och som tagit sig in i de flestas hjärtan. (De som inte gillar Håkan har ett hjärta av sten!) Han inledde spelningen med senaste singeln Klubbland vilken publiken inte gick igång på, men när han sedan fortsatte med En vän med en bil så var publiken helt med på noterna och sång, dans och allmän glädje tog vid. Det var ett svajigt tempo på spelningen och lugnare låtar som Dom kommer kliva på dig igen och Jag hatar att du älskar mig varvades med mer högoktaniga klassiker som Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg. Håkan hann även med att avverka Big Star covern "13" och Canned Heat flirten En midsommarnatts dröm. Kom igen Lena kom verkligen till sin rätt den här kvällen och jag kan inte minnas att Håkan Hellström med band någonsin låtit mer som Dexys Midnight Runners, komplett med blås och allt. Extranumret Nu kan du få mig så lätt kändes som den perfekta avrundningen på en underbar spelning.

En stund senare var det dags för ännu en favorit, nämligen Hello Saferide. Först fick vi lyssna på 20-minuters soundcheck, vilket irriterade både publik och band. Fast det hjälpte föga då det tyvärr var det problem med ljudet under hela spelningen och tjejernas röster försvann i musiken. Tur att man kan många av texterna utantill! Firefox AK dök upp under spelningen och sjöng duett i Long lost penpal, till allas förtjusning. Bäst var Loneliness Is Not Better When You're Alone och 2006.

Sist ut på lördagen var The Cardigans. Mina förväntningar på den spelningen var dock inte speciellt stora då de inte känns som ett häftigt liveband och man kunde direkt konstatera att Nina Perssons röst låter betydligt bättre på skiva. De spelade både gammalt och nytt och ett ljus i mörkret var min gamla favorit Rise and shine. Bandet kändes dock lite stelt och verkade inte vilja anstränga sig, men sen hände något. You’re the storm spelas och publiken jublar. Likaså Erase/Rewind och låtar från nya plattan. Don’t blame your daughter orsakar stort jubel och allsång. Bandet verkar då släppa loss lite och det blir ett riktigt rivigt avslut på en till en början tråkig konsert.

En liten sammanfattning:

Peace and love festivalen hade i år cirka 15000 besökare per dag. Området var utökat och fler scener hade installerats. Festivalområdet hade i år antagit en mer avlång form vilket gjorde att det nu var lite längre avstånd att gå. Avstånden, de utökade scenantalet och det mycket fina artistutbudet gjorde en musikälskare som mig lite knäckt, man hann ju inte med att se allt… Frågan är om Peace & Love har vuxit klart nu eller om detta sporrar festivalledningen till att boka ännu större artister till nästa år, släppa 20000 biljetter, utöka området och endera ta bort inomhusscenerna eller i alla fall lägga ännu mindre artister där. Vilka beslut som än tas så hoppas jag att de inte flyttar ut festivalen från stadskärnan, för det är staden som är festivalens trumfkort. Däremot kanske polismyndigheten borde tänka om och avsätta lite mer resurser då festivalens 15000 besökare hade endast sju poliser som vakade över dem! Nu var det tydligen ganska lugnt, visst förekom det en hel del fylleri, men i stort sett gick det lugnt till inne på festivalområdet. Värre verkar det ha varit utanför området, med våldtäktsförsök och mordbrand bland brottsrubriceringarna. Men sådana saker ska väl inte få överskugga den fantastiska festival som det faktiskt har varit? Grym musik, härligt väder, god stämning och en publik i blandade åldrar gjorde detta till en av sommarens höjdpunkter!