2009-04-06 Årets festivalsommar
2008-05-03 De Glömda Skivorna eller Sidoprojektens Förbannelse
2008-04-24 Det finns inga genvägar
2008-04-20 Hårdrock: Gamla rävar mot nya förmågor
2008-04-12 Kaizers Orchestra bandet som vill
2007-07-05 Metaltown 2007
2007-07-01 Peace and Love 07 Bilder
2007-07-01 Peace and Love 07
2007-06-20 Hultsfred 07 Bilder
2007-06-20 Hultsfred 07
2007-04-02 Bonusskivan - Grädde på moset eller en fimp i ölen?
2006-08-28 Malmöfestivalen 2006
2006-08-13 EM-Festen 12 aug 2006
2006-08-12 EM-Festen 11 aug 2006
2006-08-11 EM-Festen 10 aug 2006
2006-08-09 EM-Festen 8 aug 2006
2006-08-08 EM-Festen 7 aug 2006
2006-08-07 Augustibuller 2006
2006-08-07 Where the Action is - Malmö
2006-08-06 P&L Vinnarrapport HÃ¥kan
2006-08-06 P&L Rapport Koshik
2006-08-02 60-tals kväll i Pildammsparken
2006-07-25 Kaktus 2006
2006-07-24 Tävling: WTAI
2006-07-15 Arvikafestival 06: Lördag 15/7
2006-07-14 Arvikafestivalen 06: Fredag 14/7
2006-07-13 Arvikafestivalen 06: Torsdag 13/7
2006-07-11 Depeche Mode på Stadion
2006-07-11 Peace&Love 2006: Bilder
2006-07-10 Peace & Love
2006-07-05 EM-Fest i Göteborg
2006-07-05 Kirunafestivalen '06
2006-07-04 Peace&Love-tävlingen avgjord!
2006-07-02 Roskilde 2006: Söndag 2/7
2006-07-01 Roskilde 2006: Lördag 1/7
Peace & Love Rapport
Koshik Zaman - 2006-08-11

En annan som deltog, men dessvärre inte vann var Koshik Zaman, det brydde han sig mindre om och skrev en rapport ändå. Wilma är inte den som är den så vi publicerar förstås den också

Dag 1: Torsdag 6/7

10.30. På Uppsalastationen möts jag och mina tre kompisar Camille, Emelie och Johanna av ett stort antal unga tjejer utrustade med stora ryggsäckar och sovsäckar - destination Borlänge alltså. På tåget laddar vi bandspelaren med svennebananindiehits till allas förtjusning förutom två tanter som inte verkar dela vårt härliga festivalhumör (läs: oss onda blickar under hela resan). All good so far. Väl framme händer dock det som absolut inte får hända - Camille har glömt sin biljett hemma. Stackarn tvingas återvända, medan vi andra sätter igång med att fixa helgens boende som är på tok för litet för oss alla fyra. Resten av dagen tillbringas i Borlänges centrum (ja, det är så dött som det sägs) och vi fördriver tiden genom att gissa åldern på folk som går förbi. De flesta ser väldigt unga ut och vi känner oss väldigt gamla trots att vi just passerat 20-sträcket. Sedan på kvällen möter vi upp en väldigt lättad Camille och bekantar oss lite med en tältgranne vid namnet Viktor, som älskar Libertines och allt som har med dem att göra. Camilles kompis Erik ansluter sig också och lite för mycket vin slutar med att vi missar hela kick-offen trots att vi alla var så pepp på Peter, Björn och John och rookisarna Molotov Jive.

Dag 2: Fredag 7/7

6.45. Vaknar upp ovanligt bakis och slås genast av den extrema värmen inne i tältet. Jag förbannar mig själv för att jag åkt hit fast jag lovat mig själv att aldrig åka på festival igen. Längtan efter en kall dusch har nog aldrig varit så stark, men det visar sig vara lite för tidigt så vi lägger oss på gräset och sover ett par timmar till. Underbart.

Nyduschade och fräscha, möter vi upp vår Uppsala-kompis Viktor, som bilat upp från Göteborg med några kompisar, för att avnjuta en välbehövd frukost/lunch. Festivalens första dag börjar med Timo Räisänen och för vår del fortsätter den med Alf, Elias & the Whizzkids, Sahara Hotnights, Islands, Patti Smith och slutar med Essex Green. Jag har aldrig riktigt fastnat för Timo trots ett antal försök och idag är inget undantag. Bortsett från hiten "Don't let the devil ruin it all" är det rätt mediokert och vi kan inte låta bli att störa oss på bassisten och gitarristen som ger en ny mening till uttrycket "overdoing it". Alf gör dock en jättefin spelning utan sitt band på den lilla Liljeqvistiska scenen. Det fina vädret och Alfs charmiga pop är verkligen en oslagbar kombination.

Elias and the Whizzkids bjuder på en minst lika charmig spelning på samma scen ett par timmar senare och det märks att han njuter av att stå på scen. Sånt gillar vi. Sahara Hotnights har konstigt nog blivit placerade på en relativt liten scen och rockar på riktigt ordentligt. När de spelar "Alright Alright" och "Drive dead slow", som fortfarande är lika bra som när den kom, är det svårt att inte ryckas med. Jag kan inte låta bli att tänka på hur snygg Sahara-Maria har blivit. Efter spelningen konstaterar vi att Maria och Pelle Almqvist måste vara Sveriges snyggaste par.

Inne på klubben Bolanche lite senare (ett av Borlänges två uteställen och för helgen en av två inomhusscener), gör kanadensiska Islands senare på kvällen en kanonspelning och pärlan "Rough gem" låter till och med bättre live än på skiva. Montreal i all ära, men ikväll är det New Yorks finest (läs: Essex Green) som står för dagens bästa spelning och kanske en av festivalens absolut bästa. Att få se Essex Green på en sådan här liten scen, och i Borlänge av ställen, känns lite lyxigt. Sasha Bell både ser och låter alldeles fantastisk och setet består till publikens förtjusning av flera låtar från förra plattan "The long goodbye" - enligt min åsikt 2003: s allra bästa. Drygt en timmes popmagi är vad det är.

Dag 3: Lördag 8/7

Eftersom dagens schema inte alls är lika hektiskt som gårdagens, gör vi en liten utflykt till Borlänges "enda sevärdhet" - Kupolen. Inte undra på att centrum är död - det är nämligen här alla butiker håller hus.

Dagens första spelning står en vad som till synes verkar vara en överförfriskad Kristian Antilla för. Antilla lyckas bra med att få igång den halvstora publiken och singeln "Paul Weller" funkar ruskigt bra. Mellan låtarna försäkrar Antilla oss att han är jätteglad över att få vara här och vi tror honom.

Efter Antilla finns det ett stort hål fram till Håkan Hellström, så vi bestämmer oss för att fly festivalen för en liten stund och nappar på ett erbjudande om förfest hos en kompis till Emelies kompis Oskar. Värdinnan visar sig vara en jätteschyst tjej och trots att vi har jättetrevligt tittar jag hela tiden på klockan och tänker att vi inte får missa Håkan. Och vips så blir det dags att börja bege sig och vi skyndar snabbt tillbaka till festivalområdet samtidigt som vi trycker i oss nästan en flaska vin av den billigaste sorten var. Vi får dock springa runt halva stan (alla mindre ingångar är nämligen avstängda) för att hitta huvudentrén och frustrationen sprider sig i kroppen snabbare än jag vet inte vad. När vi väl är framme har Håkan just påbörjat sin andra låt. Surt. Vi tränger oss snabbt förbi horderna med fans för att komma fram till scenen och sedan börjar det - drygt en timmes allsång. "Känn ingen sorg för mig Göteborg", "Ramlar", "Den fulaste flickan i världen", "Mitt Gullbergs kaj paradis", ja, alla de där bjuds vi på plus några från de två senaste. Håkan avslutar det 13-låtar långa setet med "Kom igen Lena!" och lämnar scenen som en kung och min Håkanoskuld är officiellt tagen (ja, det är första gången). Jag längtar redan lite smått till 1 september då Håkan för första gången ska ge sig an Gröna Lunds scen.

Efter spelningen driver vi omkring och hinner med festivalens tråkigaste och mest intetsägande band - Borlänges egna Sugarplum Fairy- och slentriankollar lite av minst lika gäspiga the Sounds. Strax efter midnatt kliver the Cardigans på stora scenen och festivalens alla besökare är på plats känns det som. Nina Persson ser alldeles fantastisk ut och avslöjar att det är bandets första spelning i Borlänge någonsin. Låtvalen går det inte att klaga på. De spelar nästan enbart singlar, vilket innebär många gamla godingar som "Rise and shine", "Lovefool" och min favorit "Erase/Rewind." Men bäst ikväll är ändå alla "Long gone before daylight"-låtarna, som gör sig väldigt bra så här dags på dygnet. Och tilläggas ska även att det inte finns några som helst spår av att Nina Persons "kassa live-röst" för hon låter precis som hon brukar - ljuvlig. The Cardigans ger oss och Peace and Love-festivalen ett mycket värdigt slut på en fin helg. Vi ses nästa år!