2009-05-07 Metallica - Globen, Stockholm
2009-05-07 Death Magic Doom
2009-04-21 Thåström - Lisebergshallen, Göteborg
2008-06-12 Bad Religion - New Maps Of Hell Deluxe Edition
2008-06-11 Opeth - Watershed
2008-06-09 Disturbed - Indestructible
2008-05-04 Testament – Formation Of Damnation
2008-04-20 Hellacopters - Head Off
2008-04-18 Mustasch - Latest Version of The Truth
2008-03-28 Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
2008-02-27 Danko Jones – Never Too Loud
2007-10-24 Serj Tankian - Elect The Dead
2007-09-28 Nightwish - Dark Passion Play
2007-09-26 Arch Enemy - Rise Of The Tyrant
2007-07-12 Metallica - Stadion, Stockholm
2007-07-11 Bad Religion - New Maps Of Hell
2007-06-26 CD: Symphony X - Paradise Lost
2007-05-27 CD: Body Core - Decrepit Within
2007-05-25 CD: Säkert - Säkert
2007-05-03 CD: Arctic Monkeys - Favourite Worst Nightmare
2007-05-03 CD: Sahara Hotnights - What if leaving is a loving thing
2007-05-02 CD: Miss Li - God Put a Rainbow in the Sky
2007-05-01 Svenska Akademien - Pildammsparken, Malmö
2007-04-28 Roger Waters - Globen, Stockholm
2007-04-06 Geoff Berner & Micke from Sweden - Vinylbaren
2007-03-29 Machine Head - The Blackening
2007-03-02 Abramis Brama - Sticky Fingers, 2/3
2006-08-28 Konsert: Liberator
2006-08-18 CD: Calaisa - Calaisa
2006-08-18 DVD: Pink Floyd - P*U*L*S*E
Metallica Ullevi, Göteborg
Anders Lundqvist - 2005-05-30
W W W W w +

Göteborg, Ullevi. På scen Metallica. Det har tagit 75 man tre hela dagar dagar att bygga upp scenen som i sig inte är något speciellt, i bakgrunden hänger ett stort söndertrasat svart tygstycke. I mitten på scenen står Lars Ulrich trumset och vid sidan av förstärkare med Metallicas logga. Men det behövs inte en massa krimskrams och häftiga kulisser i form av jättestatyer eller flashiga bildskärmar som ändrar utseende. Ett bra band klarar att hålla publiken i gång utan detta och Metallica lyckas definitivt. Jag måste säga att mina förväntningar var relativt höga. I minnet har jag konserten från Roskilde ifjol, där tiden nästintill tycktes stå stilla.

Drygt 55’000 personer hade samlats på Ullevi för att se Metallica. Här fanns allt från helt oinvigda fans till de riktiga hardcorefansen. Det var ett rejält tryck när Metallica äntrade scenen och drog igång första låten Blackened, men det var först när Hetfield och grabbarna drog igång låt nummer två, Fuel, som publiken och bandet vaknade till liv.

Intrycket var att Metallica, lyckliga likt ett barn som fått godis av sin mormor, verkligen trivdes att stå på scenen. Ett leende på Hetfields läppar syntes på storbildsskärmen när han blickade ut över publikhavet. Detta leende var återkommande under hela konserten och det var likt en hårdrockande Lasse Berghagen som Hetfield flirtade in sig i publikens själ och hjärtan. Ulrich visade enorm energi och det var inte under många låtar han satt ner och trummade.

När låt nummer fyra Welcome Home (Sanitarium) drog igång visste jublet inga gränser. Man fortsatte med Frantic för att sen göra en grym version av For Whom The Bell Tolls. Låt fem, I Dissapear som i mitt tycke inte är speciellt bra framfördes ganska mediokert. Nästa låt den andra av de två låtar man spelade från senaste albumet St:Anger, var låten med samma namn. Det var hård rock på riktigt när Robert Trujillo körde sitt bassolo på sitt karakteristiska sätt, sittande på huk likt en gorilla. Man märkte på publiken att man inte kommit för att höra låtar från senaste albumet. Publiken hängde inte riktigt med och rockande inte loss som i dom ”gamla” låtarna. Sad But True drog igång publiken ytterligare och det var en skön paus när Metallica gick av scenen för att sedan köra extranummer.

Första extranumret bjöd på lite av en besvikelse, introt till Wherever I may roam var playback, varför? Bandet stod vid sidan av scenen och bytte instrument. Besvikelsen vägs dock upp av hängivet engagemang under resten av låten, som avslutas med att Kirk spelar ett solo som övergår till introt av Nothing else matters. Denna låt tolkar Hetfield på ett väldigt personligt sätt genom att stå helt ensam på scen halva låten med publiken som en enorm kör. Vi fick också höra den långa versionen av Master of Puppets. Låten One började med ihop klippta repliker från filmen Full Metal Jacket och detta intro förstärktes med en massa högtsmällande fyrverkeripjäser. Avslutningsvis gjorde man en riktigt bra version av Enter Sandman.

Men det var inte riktigt över ännu, publiken ville ha mer och Metallica ville ge mer. Så varför sluta? Extranummer två inleddes med Lesper Messiah och man avslutade hela konserten med Seek and Destroy. Metallica bjöd på en riktigt bra blandning av gamla och nya låtar. Vågat att spela I Dissapear, oväntat att köra Lesper Messiah, självkart att köra Nothing Else matters och riktigt häftigt att höra For Whom the bell tolls. Spelningen var mer än godkänd och både publik och band njöt av den hyfsat varma försommarkvällen, även om Ullrich försvann och hämtade en tröja, Hetfield uppmanade dock honom att spela fortare för att hålla värmen. Kanske var det vädret, den betydligt större publiken än tidigare två spelningar i Europa i år och hypen runt omkring som fick Metallica att verkligen visa att dom är rockens jättar nummer ett.

Göteborgs bästa: For whom the bell tolls samt Robert Trujiljos och Lars Ulrich scenshow.
Göteborgs sämsta: Förbanden kunde varit några andra.
Mest oväntade: I Disappear, lika oväntat här som i Köpenhamn.
Publik: Ca 55'000 (inofficiell uppgift)

Låtlista: Blackened, Fuel, Harvester of sorrow, Sanitarium (Welcome home), Frantic, For whom the bell tolls, I disappear, St. Anger, Sad but true, Creeping death, Battery.
Extranummer: Wherever I may roam, Nothing else matters, Master of puppets, One, Enter sandman.
Extranummer två: Leper messiah, Seek and destroy.