2009-05-07 Metallica - Globen, Stockholm
2009-05-07 Death Magic Doom
2009-04-21 Thåström - Lisebergshallen, Göteborg
2008-06-12 Bad Religion - New Maps Of Hell Deluxe Edition
2008-06-11 Opeth - Watershed
2008-06-09 Disturbed - Indestructible
2008-05-04 Testament – Formation Of Damnation
2008-04-20 Hellacopters - Head Off
2008-04-18 Mustasch - Latest Version of The Truth
2008-03-28 Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
2008-02-27 Danko Jones – Never Too Loud
2007-10-24 Serj Tankian - Elect The Dead
2007-09-28 Nightwish - Dark Passion Play
2007-09-26 Arch Enemy - Rise Of The Tyrant
2007-07-12 Metallica - Stadion, Stockholm
2007-07-11 Bad Religion - New Maps Of Hell
2007-06-26 CD: Symphony X - Paradise Lost
2007-05-27 CD: Body Core - Decrepit Within
2007-05-25 CD: Säkert - Säkert
2007-05-03 CD: Arctic Monkeys - Favourite Worst Nightmare
2007-05-03 CD: Sahara Hotnights - What if leaving is a loving thing
2007-05-02 CD: Miss Li - God Put a Rainbow in the Sky
2007-05-01 Svenska Akademien - Pildammsparken, Malmö
2007-04-28 Roger Waters - Globen, Stockholm
2007-04-06 Geoff Berner & Micke from Sweden - Vinylbaren
2007-03-29 Machine Head - The Blackening
2007-03-02 Abramis Brama - Sticky Fingers, 2/3
2006-08-28 Konsert: Liberator
2006-08-18 CD: Calaisa - Calaisa
2006-08-18 DVD: Pink Floyd - P*U*L*S*E
Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
Erik Terneborn - 2005-02-21
W w w w w

Så var det dags för Håkan-hysteri i Sverige igen. Håkan Hellströms tredje fullängdsalbum kom ut i förra veckan och delade i vanlig ordning Sverige i två läger; de som avgudar mannen i sjömanskostymen och de som avskyr honom. Själv har jag alltid tillhört den senare kategorin, även om jag allt oftare på senare tid börjat ställa mig frågan om jag missat något? Eftersom det finns så många människor i vårat avlånga land som dyrkar denna bohem från Göteborg, måste han ju åtminstone ha någon kvalitet av värde?

Håkan Hellströms nya album bär den kryptiska titeln "Ett kolikbarns bekännelser" och han har nu kastat bort sjömanskostymen helt och hållet till förmån för den svarta hatt han lagt sig till med på senare år. Skivan är också producerad utan den gamla parhästen Timo Räisänen, istället har Håkan samarbetat och skrivit musik tillsammans med Björn Olsson, känd från bland annat Soundtrack of our Lives.

Som första singel från skivan valde Håkan och Björn att lansera låten "En midsommarnattsdröm". Ett något annorlunda val av förstasingel från Hellström, som tidigare lanserat popdängor och medryckande "kom-ihåg-mig-låtar" som "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Kom igen Lena!" som förstasinglar. "En midsommarnattsdröm" är istället mer melankolisk och faktiskt något rörig. Håkan själv sjunger naturligtvis falskare än någonsin.

När man fortsätter lyssna på skivan slås man av hur deppig den är i jämförelse med hans tidigare alster. Mannen som gått under devisen "It's better to burn out than fade away" verkar med andra ord redan på väg mot avgrunden, i alla fall om man skall tro honom själv. Låtar som "Gårdakvarnar och skit" och "Bara dårar rusar in" är sannerligen inga muntra historier. Däremot kan jag se framför mig hur tonårstjejer med brustna hjärtan ligger hemma i flicksängen och gråter ur sina hjärtan till låtar som dessa. Och visst kan jag också erkänna att jag mellan varven omedvetet började stampa takten till vissa låtar. I "Dom kommer kliva på dig igen" återvänder Håkan för ett ögonblick till den medryckande och trallvänliga stil som gjorde honom stor en gång i tiden med "Känn ingen sorg för mig Göteborg", och då kan till och med jag ryckas med i euforin för ett ögonblick.

Som Håkan-kritiker har jag tidigare alltid stört mig på hans pretentiösa image. Jag kan inte heller påstå att den känslan minskat efter att ha lyssnat igenom "Ett kolikbarns bekännelser". Det räcker med att titta på låtlistan för att jag skall få en illamående känsla längst ner i maggropen. En låttitel som "Vaggvisa för flyktbenägna" känns så extremt välplanerad och konstruerad för att Håkans fan-base skall älska honom mer än någonsin. Låten är dessutom 22 minuter lång, med 15 minuters tystnad i mitten. Varför vet nog ingen annan än Håkan själv. I "Brännö serenad" försöker han plocka några 031-poäng och därmed stärka sin image som göteborgare, den image som redan gett honom hans egen spårvagn som nu rullar runt på gatorna i rikets andra stad. Jag är själv göteborgare och får ingen som helst "Göteborgskänsla" när jag lyssnar på låten. Nä, tacka vet jag Lasse Dahlqvist.

När man lyssnar på själva låttexterna är det också svårt att förstå och relatera till titlarna. Jag får i ett urval av låtar reda på att han tycker att "Universum är ett monster" och att Håkan brukar besöka ett vackert berg som påminner honom om "en tavla över rätt och fel". Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller till den alldeles för tidigt bortgångna Ted Gärdestads naiva låttexter. Visserligen var Ted en mycket bättre låtskrivare och framförallt en mycket bättre sångare än Håkan, men uppbyggnaden i deras texter påminner faktiskt en hel del om varandra. Undrar hur Håkan själv skulle reagera på en sådan liknelse?

Ja, ni förstår nog själva att texterna fortfarande är Håkans akilleshäl, åtminstone för oss som inte försöker läsa in en massa djupa övertolkningar i dem. För en sak är väldigt säker, Håkan är ingen djupsinnig och egendomlig person. Han är bara en vanlig kille som försöker tjäna pengar på sin musik. Och det är väl visserligen inget fel på det, antingen kan man göra som Håkan Hellström och skriva depp-musik med en massa märkliga texter eller så kan man göra likt Gyllene Tider och skriva trallvänliga låtar med nonsens-texter. Båda säljer bra och tjänar mycket pengar på sin musik. Bara man inte utger sig för att vara något annat än vad man är, och där måste jag säga att Gyllene Tider åtminstone har en ärligare image än Håkan Hellström.

Sen förstår jag inte heller varför människan aldrig blir bättre på att sjunga? Redan från första ackordet på första skivan reagerade de flesta människor med någorlunda musiköra över att han hade svårt att hålla tonen och hela tiden balanserade mellan att sjunga godkänt och att sjunga falskt. Något som inte blivit ett dugg bättre. Visserligen verkar många människor gilla hans sångröst och hans skivor har ju onekligen sålt bra, men strävar inte alla sanna musiker efter att ständigt förbättra sig? I låten "Bara dårar rusar in" sjunger han visserligen "Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte", något som åtminstone tyder på en viss självinsikt.

Så är allt bara skit med "Ett kolikbarns bekännelser"? Nä, faktiskt inte. När jag först satt och lyssnade in mig ordentligt på skivan inför att skriva den här recensionen blev jag mest irriterad över det populistiska textmaterialet och Håkans halvfalska stämma. Men när jag sedan kört skivan i bakgrunden utan att ägna för mycket tid och tanke åt innehållet i låtarna har jag funnit många låtar vara rätt behagliga. För mig är detta en okej skiva att köra t.ex. i bakgrunden på en fest. Men där stannar det, materialet räcker helt enkelt inte längre. Håkan skall ha cred för att han behåller sin säregna stil och inte försöker likna någon annan, men för mig och många andra som helt enkelt inte köper den produkt som Håkan gång på gång levererar är detta helt enkelt för dåligt. Betyget får bli en simpel etta, visserligen en stark sådan, men för att albumet skulle ha gjort sig förtjänt av en tvåa hade jag krävt fler låtar som "Dom kommer kliva på dig igen". Istället sitter jag med ett rätt tråkigt album framför mig.