2009-05-07 Metallica - Globen, Stockholm
2009-05-07 Death Magic Doom
2009-04-21 Thåström - Lisebergshallen, Göteborg
2008-06-12 Bad Religion - New Maps Of Hell Deluxe Edition
2008-06-11 Opeth - Watershed
2008-06-09 Disturbed - Indestructible
2008-05-04 Testament – Formation Of Damnation
2008-04-20 Hellacopters - Head Off
2008-04-18 Mustasch - Latest Version of The Truth
2008-03-28 Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
2008-02-27 Danko Jones – Never Too Loud
2007-10-24 Serj Tankian - Elect The Dead
2007-09-28 Nightwish - Dark Passion Play
2007-09-26 Arch Enemy - Rise Of The Tyrant
2007-07-12 Metallica - Stadion, Stockholm
2007-07-11 Bad Religion - New Maps Of Hell
2007-06-26 CD: Symphony X - Paradise Lost
2007-05-27 CD: Body Core - Decrepit Within
2007-05-25 CD: Säkert - Säkert
2007-05-03 CD: Arctic Monkeys - Favourite Worst Nightmare
2007-05-03 CD: Sahara Hotnights - What if leaving is a loving thing
2007-05-02 CD: Miss Li - God Put a Rainbow in the Sky
2007-05-01 Svenska Akademien - Pildammsparken, Malmö
2007-04-28 Roger Waters - Globen, Stockholm
2007-04-06 Geoff Berner & Micke from Sweden - Vinylbaren
2007-03-29 Machine Head - The Blackening
2007-03-02 Abramis Brama - Sticky Fingers, 2/3
2006-08-28 Konsert: Liberator
2006-08-18 CD: Calaisa - Calaisa
2006-08-18 DVD: Pink Floyd - P*U*L*S*E
Millencolin - Kingwood
Magnus Lundgren - 2005-04-17
W W w w w

Millencolin - KingwoodI slutet av mars släppte Millencolin sin sjunde fullängdare med den svårförstådda titeln Kingwood. Nu har de klippt av de sista banden till sin gamla skaterock och nya skivan innehåller mer cigarettrök och en tuffare attityd.

Det är med ett stort mått av motvilja som jag lyssnar på Millencolins nya album, "Kingwood". Jag har ett ganska speciellt förhållande till rockbandet från Örebro, det var nämligen de som fick mig att inse att det finns musik utanför MTV och radions hitlistor. Det vara alltså för några år sedan, innan Millencolin själva hamnade på de där listorna. Då var det snabbt, enkelt och livfullt. När jag lyssnar på de äldsta skivorna känner jag det arbete, kärlek och svett som lagts ned i musiken.

När jag lyssnar på den nya skivan hör jag en hel del skillnader. Först och främst låter det mycket rockigare, mycket rivigare. Det är inte längre de gulliga Örebrokillarna som spelar sin naiva skaterock utan snarare några världsvana rockkillar som börjar närma sig trettioårskrisen och spelar så tufft de bara kan. Den enkelhet som bandet ärvt från den moderna, amerikanska punken, som de är så starkt inspirerade av, har ersatts av försök till att göra häftiga komp till sångaren Nicola. Det är synd då enkelheten blandat med den enorma energi som sprudlade ur bandets musik förr var just deras ljud och vad som gjorde de bra.

Skivan börjar med "Farewell my hell", en låt där det instrumentala inte imponerar särskilt mycket och känns mer som ett halvdant kompande till en text av sångaren, Nicola. Det är inte helt igenom dåligt men det känns som att detta är en låt som betyder mycket för Nicola. Låten känns så personlig och när jag läser texten blir jag faktiskt rörd. Det blir därför tråkigt att låten inte ger samma känsla. Det känns mest tomt när jag lyssnar på den, där Nicolas röst drunknar i en kakafoni av instrument.

Som tredje låt kommer "Cash or Clash", en väldigt trallvänlig låt där bandet lyckats med en rockig och samtidigt någorlunda melodiös låt som jag gärna skulle vilja sjunga med i. Texten blir lite tråkig dock. Nicola klagar över den stadsdel han nu har råd att bo i. Det blir lite oklart vad han egentligen vill tala om och refrängen är fylld med vad som, för mig, känns som nödrim. Därför försvinner suget efter att sjunga med. Där den låten tar slut börjar "Shut me out" som direkt för mina tankar till det amerikanska rockbandet Jimmy eat world. Låten i sig blir lite enformig och sången känns, precis som i det första spåret, en aning felplacerad.

På den vägen fortsätter det. Låtarna blir smått tråkiga och den glöd som funnits på de äldsta skivorna fortsätter att falna än mer. Spår nio "Simple twist of hate" har de verkligen gjort till en tung punklåt som speglar den arga texten om ilska på ett ordentligt sett. Däremot lyckas inte Nicola övertyga som sångare av en sådan låt, och det känns som det hade varit bättre att låta den ligga kvar i studion eller låta ett band som är mer bevandrat i konsten av att spela arga punklåtar få den.

En ljuspunkt är för mig "Mooseman's jukebox". Första versen spelas med basen på baktakten och det hela låter väldigt bra. Refrängen är inte fylld med halvkassa nödrim utan gör mig bara glad och Nicola sjunger om hur han blir starkare av "Kingwood days". (Jag sökte runt lite och Kingwood är ett samhälle i Texas, om det nu är det som Nicola sjunger om.) Tyvärr får basen backa undan för gitarristerna Erik och Mattias i de andra verserna. Det lät bättre med Nicolas basspelande ensamt och gitarrerna lite tyst i bakgrunden på verserna, men det är ändå det bästa spåret i mina öron.

Precis som i "Shut me out" får den sista låten "Hard times" mig att tänka på ett annat band. I det här fallet är det The Selecter, ett gammalt engelskt skaband, som tankarna går till. Låten är i sig inte helt pjåkig men det känns som ett tråkigt slut på skivan. Jag hade hellre sett "Farewell my hell" med sitt farvälbudskap sist.

När jag lyssnat klart känns det skönt med tystnaden som kommer. Den här skivan har varken berg eller dalar. Den är medioker rakt igenom och lite av en besvikelse. Utspätt med annat kan jag absolut tänka mig att lyssna på de här låtarna men det blir för mycket och framförallt för tråkigt att sitta och lyssna hela skivan igenom. Jag får abstinens och känner ett stort sug efter något annat. Skivan är för mig den sista bekräftelsen på att Millencolins gamla ljud för alltid försvunnit, nu är det långsammare, rockigare och i mina öron ett tråkigare ljud som gäller. Däremot verkar det som att den här musiken går hem bland många och jag tror att Millencolin går mot en ännu rikare framtid.