2009-05-07 Metallica - Globen, Stockholm
2009-05-07 Death Magic Doom
2009-04-21 Thåström - Lisebergshallen, Göteborg
2008-06-12 Bad Religion - New Maps Of Hell Deluxe Edition
2008-06-11 Opeth - Watershed
2008-06-09 Disturbed - Indestructible
2008-05-04 Testament – Formation Of Damnation
2008-04-20 Hellacopters - Head Off
2008-04-18 Mustasch - Latest Version of The Truth
2008-03-28 Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
2008-02-27 Danko Jones – Never Too Loud
2007-10-24 Serj Tankian - Elect The Dead
2007-09-28 Nightwish - Dark Passion Play
2007-09-26 Arch Enemy - Rise Of The Tyrant
2007-07-12 Metallica - Stadion, Stockholm
2007-07-11 Bad Religion - New Maps Of Hell
2007-06-26 CD: Symphony X - Paradise Lost
2007-05-27 CD: Body Core - Decrepit Within
2007-05-25 CD: Säkert - Säkert
2007-05-03 CD: Arctic Monkeys - Favourite Worst Nightmare
2007-05-03 CD: Sahara Hotnights - What if leaving is a loving thing
2007-05-02 CD: Miss Li - God Put a Rainbow in the Sky
2007-05-01 Svenska Akademien - Pildammsparken, Malmö
2007-04-28 Roger Waters - Globen, Stockholm
2007-04-06 Geoff Berner & Micke from Sweden - Vinylbaren
2007-03-29 Machine Head - The Blackening
2007-03-02 Abramis Brama - Sticky Fingers, 2/3
2006-08-28 Konsert: Liberator
2006-08-18 CD: Calaisa - Calaisa
2006-08-18 DVD: Pink Floyd - P*U*L*S*E
Bruce Springsteen - Devils and Dust
Pierre Björklund - 2005-06-07
W W W W W

För det första vill jag förklara att enligt mig har Bruce en egen skala som ligger över den vanliga ett till fem skalan. Nu när det väl är sagt så kan jag säga att Devils and Dust är en typisk trea. På Bruce-skalan då, givetvis.

Bruce Springsteen - Devils and DustDet känns alltid svårt när en artist av Bruce kaliber släpper en ny skiva. På något sätt kan det aldrig bli så bra som det en gång var. Inte för att han skriver sämre låtar utan för att man har ett annat förhållningssätt till klassikerna. Mer minnen, mer känslor och definitivt mycket mer fylleskrål. Vet inte hur många gånger jag och mina vänner har skrikit oss hesa till Thunder Road när klockan börjar närma sig midnatt och ölen smakar bättre än aldrig förr. Och det är bara en i raden av hans underbara klassiker.

Det finns inte någon Thunder Road på Devils and Dust. Det finns faktiskt inte ens någon låt som kommer i närheten av den glöden. Men däremot finns det några schyssta Ghost of Tom Joad -aktiga ballader. Som när han beskriver ett möte med en hora i Reno på ett sätt som vore det något av det mest alldagliga man kan göra en torsdagkväll, ett sätt som givetvis bara gör hela historien än mer tragisk.

"Two hundred dollars straight in.
Two-fifty up the ass", she smiled and said…
She unbuckled my belt, pulled back her hair
And sat in front of me on the bed…

...she bought me another whisky
Said "here's to the best you ever had"
We laughed and made a toast
It wasn't the best I ever had
Not even close
/reno

Jag har rätt många vänner som älskar Bruce lika mycket som jag, om inte mer. Sen har jag de vänner som tycker bara att han är pinsam gubbrock. När jag har snackat med den sistnämda gruppen har det nästan alltid visat sig att de har växt upp med gubbrock-pappor som mer än gärna ville vara lika tuff som The Boss. Så jag antar att jag får ta och tacka min far för hans dåliga musiksmak.

Det känns på nått sätt som om Bruce har blivit mognare, vilket givetvis inte alls stämmer. Det vart länge sedan han började tycka det var okey att stanna kvar i småstan. Det är dock mer troligt att det är jag som blivit lite äldre, lite mognare (hmmm) som helt enkelt fattar vad han menar på senare år. Och att det ibland blir gubbrock känns helt okey det med. Att sätta på låten Long Time Comin' när man vaknar med morgonsolen i ögonen tycker jag är en av de mer stabila grunder man kan lägga för en perfekt dag.

Reach 'neath your shirt,
put my hands across your belly and feel
Another one kickin' inside
And I ain't gonna fuck it up this time
/long time comin'

Det står väl klart att Devils and Dust inte visar upp Bruces mer storslagna sida, utan den mer personliga vilket också avspeglar sig på den turné han nu är mitt uppe i. Denna midsommar kommer Bruce förbi med endast sin ackustiska gitarr som följeslagare. Tack vare striktare regler vid biljettförsäljningen kan inte jag gå och hälsa på Bruce när han kommer denna gången (vilket en god vän, som har biljett, mer än gärna gnuggar i mitt ansikte). Men efter vad jag har hört kommer han och hälsar på oss igen nästa sommar. Då med sina vänner från E street.

Så vi ses nästa sommar, Bruce. Ta hand om dig.