2009-05-07 Metallica - Globen, Stockholm
2009-05-07 Death Magic Doom
2009-04-21 Thåström - Lisebergshallen, Göteborg
2008-06-12 Bad Religion - New Maps Of Hell Deluxe Edition
2008-06-11 Opeth - Watershed
2008-06-09 Disturbed - Indestructible
2008-05-04 Testament – Formation Of Damnation
2008-04-20 Hellacopters - Head Off
2008-04-18 Mustasch - Latest Version of The Truth
2008-03-28 Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
2008-02-27 Danko Jones – Never Too Loud
2007-10-24 Serj Tankian - Elect The Dead
2007-09-28 Nightwish - Dark Passion Play
2007-09-26 Arch Enemy - Rise Of The Tyrant
2007-07-12 Metallica - Stadion, Stockholm
2007-07-11 Bad Religion - New Maps Of Hell
2007-06-26 CD: Symphony X - Paradise Lost
2007-05-27 CD: Body Core - Decrepit Within
2007-05-25 CD: Säkert - Säkert
2007-05-03 CD: Arctic Monkeys - Favourite Worst Nightmare
2007-05-03 CD: Sahara Hotnights - What if leaving is a loving thing
2007-05-02 CD: Miss Li - God Put a Rainbow in the Sky
2007-05-01 Svenska Akademien - Pildammsparken, Malmö
2007-04-28 Roger Waters - Globen, Stockholm
2007-04-06 Geoff Berner & Micke from Sweden - Vinylbaren
2007-03-29 Machine Head - The Blackening
2007-03-02 Abramis Brama - Sticky Fingers, 2/3
2006-08-28 Konsert: Liberator
2006-08-18 CD: Calaisa - Calaisa
2006-08-18 DVD: Pink Floyd - P*U*L*S*E
Ben Folds - Songs For Silveman
Pierre Björklund - 2005-06-23
W W W W w

När man har följt en artist, skiva efter skiva känns det ibland lite obehagligt när man ska lyssna på hans/hennes/deras senaste släpp. Jag blir alltid lite rädd att något har gått fel. Man kan inte klara det gång på gång. Ben Folds har gjort några låtar jag tycker ligger långt under hans värdighet, men i helhet har varje skiva klarat sig bra. Och Songs for Silverman är definitivt inget undantag.

Ben Folds - Songs for SilvermanVarje gång jag ska gå hemifrån ser jag till att jag har vissa saker i mina fickor. Nycklar i höger jeansficka, pengar i den vänstra, mobilen i högra jackfickan och min minidisk (har inte uppdaterat mitt liv till mp3 ännu) i vänstra. Slutligen väljer jag ut några olika diskar, oftast tre till åtta stycken, som jag kan lyssna på beroende på vilket humör jag är på och vilket humör jag kan tänkas bli på. Den senaste veckan har det räckt med en disk, Songs For Silverman.

Det är väldigt få som kan skriva rakt på sak utan att låta fjantiga. Det blir ofta I-love-you-so-fjanterier eller patetiska why-did-you-leave-me låtar. Ben Folds har dock gåvan. Han skriver om situationer man ofta ser i dåliga kärleksfilmer, men av någon anledning aldrig i låtar. Som när han i Give Judy My Notice säger att han älskar henne mer än någon någonsin älskat någon innan, "but Judy, I won't be your bitch anymore". Jag önskar att jag kunde dokumentera mina minnen lika bra som han gör i You To Thank. Han skriver rakt på sak och aldrig mer än vad som behövs. Jag förstår ju givetvis inte vad han skriver om. Det är ju hans minnen, inte mina. Men jag känner väl igen känslan av att sitta och se tillbaka på livet. När Ben Folds gör det bildas skärande texter lindade i vackra melodier med aggressivt pianokomp som grund.

Christmas came around
yeah and everything was going to crap
and our moms and dads not a clue to be had
Yeah we put on a pretty good act
/ You to Thank

När jag blev presenterad för Ben Folds Five, som de hette då de var ett band, fastnade jag direkt. Den första låten jag någonsin hörde var One Angry Dwarf and 200 Solemn Faces som är ett fuck you till alla dom som bara tyckte han var en liten mes i high-school medans han nu är cool kille som släpper skivor. "If you really wanna see me, check the papers and the TV". Det har alltid funnits två sidor av Ben Folds, allvaret och humorn. Nu märker man dock att den ena sidan tagit över, allvaret. Eller ärligheten kanske är ett bättre ord. Han har blivit äldre och visare, och pappa, utan att förlora något i känsla och attityd. Ben är fortfarande cool.

Ett bland de starkast skinande guldkornen på Songs for Silverman är den lite mer mellankoliska Late. Jag kan sitta här och försöka att förklara hur vacker jag tycker den låten är men det går inte. När jag satte mig ner med låten i lurarna och texterna framför mig fick jag en stor klump i halsen. Jag kunde knappt andas. Jag kunde bara le med tårar i ögonen.

Elliott, man, you played a fine guitar
And some dirty basketball
The songs you wrote
Got me through a lot
Just wanna tell you that
But it's too late
/ Late

Låten handlar givetvis om musikern Elliott Smith, som även han ligger mig varmt om hjärtat. Elliott Smith, som 2003 vid 34 års ålder tog sitt liv. Det är en av de vackraste hyllningar jag någonsin hört. Ibland vill man bara gå fram till de musiker, som hjälpt en så mycket, ta i hand och säga tack.

Tack Ben!