2009-05-07 Metallica - Globen, Stockholm
2009-05-07 Death Magic Doom
2009-04-21 Thåström - Lisebergshallen, Göteborg
2008-06-12 Bad Religion - New Maps Of Hell Deluxe Edition
2008-06-11 Opeth - Watershed
2008-06-09 Disturbed - Indestructible
2008-05-04 Testament – Formation Of Damnation
2008-04-20 Hellacopters - Head Off
2008-04-18 Mustasch - Latest Version of The Truth
2008-03-28 Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
2008-02-27 Danko Jones – Never Too Loud
2007-10-24 Serj Tankian - Elect The Dead
2007-09-28 Nightwish - Dark Passion Play
2007-09-26 Arch Enemy - Rise Of The Tyrant
2007-07-12 Metallica - Stadion, Stockholm
2007-07-11 Bad Religion - New Maps Of Hell
2007-06-26 CD: Symphony X - Paradise Lost
2007-05-27 CD: Body Core - Decrepit Within
2007-05-25 CD: Säkert - Säkert
2007-05-03 CD: Arctic Monkeys - Favourite Worst Nightmare
2007-05-03 CD: Sahara Hotnights - What if leaving is a loving thing
2007-05-02 CD: Miss Li - God Put a Rainbow in the Sky
2007-05-01 Svenska Akademien - Pildammsparken, Malmö
2007-04-28 Roger Waters - Globen, Stockholm
2007-04-06 Geoff Berner & Micke from Sweden - Vinylbaren
2007-03-29 Machine Head - The Blackening
2007-03-02 Abramis Brama - Sticky Fingers, 2/3
2006-08-28 Konsert: Liberator
2006-08-18 CD: Calaisa - Calaisa
2006-08-18 DVD: Pink Floyd - P*U*L*S*E
Alice Cooper - Dirty Diamonds
Daniel Persson - 2005-08-05
W W W w w

Med en karriär som sträcker sig tillbaks till 60-talet, 23 fullängds album, otaliga samlingsplattor och några omgångar på rehabilitering, kan man fortfarande ha något att ge då? I mr Furniers, alias Alice Cooper, fall så är svaret både ja och nej, för den här resan tillbaks till 70-talet har många olika sidor.

Egentligen kan man i enklaste ordalag säga att Alice Cooper, i likhet med många artister med långa karriärer, lider av en form av överlast. Dom tvingas att för all framtid dras med sina hitalster från tidigare årtionden, och får ständigt sina nya jämförda med mästerverken från flydda dagar. I ärlighetens namn så är det nog överlasten av tidigare bedrifter som mest drar ner det här albumet.

Det är en hygglig garage-teater-hårdrock-platta, men liknar mest sura sockor när man jämför med sådana mästerverk som "Billion Dollar Babies", "Welcome To My Nightmare", eller till och med 90-talaren "Hey Stoopid". Helt uppenbart så har Alice gjort ett hopp tillbaks till sitt glada 70-tal, när han hade sin första storhetstid (säger en hel del om en artists uthållighet när han haft flera stycken storhetstider).
Det är teatralisk garagerock som gäller, och det är musik som passar Alice som handen i handsken. Problemet är att han omgivit sig med unga pojkspolingar till musiker, som verkar lyssnat mer på punkband från Hermosa Beach än garagerock band från Detroit. De är nog så kompetenta när det gäller att spela, men de verkar gilla att översimplifiera musiken när de ska skriva den. Missförstå mig rätt nu, garagerock ska vara ganska simpel, och komma från skrevet, men i Coopers fall förväntar man sig lite mer än bara fyra-ackordslåtar, med enklast möjliga arrangemang, och med nästan total avsaknad av utsmyckning. Albumets titelspår är ett bra exempel på det här. Här börjar det bra med en inledning som minner om "Halo Of Flies", men sedan faller korthuset samman till en tråkig fyr-ackords halvrocker, som räddas endast av Coopers hängivna sång, ett hyfsat stick, samt en bra text.

När vi ändå är inne på det här med texter så kan jag säga att dom är otroligt ojämna. I vissa fall är dom direkt fåniga, som i "Woman Of Mass Distraction", eller bara lite småtöntiga som i "Steal That Car", medan Alice visar på gammal klassisk Cooper-humor i låtar dom "Perfect", och "The Saga Of Jesse James" (en låt som handlar om en transsexuell lastbilschaffuör som hamnar i bråk i en liten redneck-håla. Need I Say More?).

Något som däremot är skrämmande är det faktum att rapparen Xzibit gör entré på bonusspåret. Vad fasen skulle det vara bra för? Har Cooper gått och blivit senil eller? Snudd på oförlåtligt, men jag är en förlåtande människa, så OK.

För att göra en lång historia kort så är det här en hygglig rockplatta, som har en del kvaliteter, som gör den god för en trea, men det är mil ifrån något av Coopers bästa verk. Jag skulle dock tro att någon som inte har lyssnat sönder större delar av Coopers samlade plattor skulle få ut mer av den här plattan. Så gör så här; Tvinga era sämre musikaliskt bevandrade polare att köpa plattan, så kan ni kolla upp den innan ni köper den, plus att vi kanske får ytterliggare ett Cooper-fan här i världen.