2009-05-07 Metallica - Globen, Stockholm
2009-05-07 Death Magic Doom
2009-04-21 Thåström - Lisebergshallen, Göteborg
2008-06-12 Bad Religion - New Maps Of Hell Deluxe Edition
2008-06-11 Opeth - Watershed
2008-06-09 Disturbed - Indestructible
2008-05-04 Testament – Formation Of Damnation
2008-04-20 Hellacopters - Head Off
2008-04-18 Mustasch - Latest Version of The Truth
2008-03-28 Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
2008-02-27 Danko Jones – Never Too Loud
2007-10-24 Serj Tankian - Elect The Dead
2007-09-28 Nightwish - Dark Passion Play
2007-09-26 Arch Enemy - Rise Of The Tyrant
2007-07-12 Metallica - Stadion, Stockholm
2007-07-11 Bad Religion - New Maps Of Hell
2007-06-26 CD: Symphony X - Paradise Lost
2007-05-27 CD: Body Core - Decrepit Within
2007-05-25 CD: Säkert - Säkert
2007-05-03 CD: Arctic Monkeys - Favourite Worst Nightmare
2007-05-03 CD: Sahara Hotnights - What if leaving is a loving thing
2007-05-02 CD: Miss Li - God Put a Rainbow in the Sky
2007-05-01 Svenska Akademien - Pildammsparken, Malmö
2007-04-28 Roger Waters - Globen, Stockholm
2007-04-06 Geoff Berner & Micke from Sweden - Vinylbaren
2007-03-29 Machine Head - The Blackening
2007-03-02 Abramis Brama - Sticky Fingers, 2/3
2006-08-28 Konsert: Liberator
2006-08-18 CD: Calaisa - Calaisa
2006-08-18 DVD: Pink Floyd - P*U*L*S*E
Alice Cooper, Lisebergshallen, 10 augusti 2005
Daniel Persson - 2005-08-13
W W W W w

Gamla grepp blir som nya när Vincent Furnier, numer Alice Cooper, trollbinder publiken i Lisebergshallen. Med en veteranmässig rutin genomför han en av sin patenterat teatraliska konserter, utan att någon enda gång tappa den fingertoppskänsla som är så nödvändig.

Redan i förväg får jag nog annonsera att jag aldrig tidigare varit på Alice Cooper konsert, så betyget här ovan har ingen last av sorten "åh-vilken-fantastisk-konsert-det-var-1974-i-München". Med det sagt så hade jag hört elaka rykten att mr Cooper skulle ha börjat tappa av, att rösten inte längre höll. Tack och lov så kan jag nu säga att det var rent skitsnack. Rösten var precis så som den skulle, och höll hela vägen. Och detsamma kan faktiskt sägas om scenshowen, trots att delar av den har nämare tre decennier på nacken.

Cooper inleder starkt med "Be My Lover", och får genast med sig publiken, som består av lika delar veteraner och nya fans. Efter detta blir det dock lite segare, med dom flesta låtarna hämtade från dom två senaste plattorna, undantaget mästerverket "Billion Dollar Babies", som bryter av. Det är först efter en tredjedel av konserten som Cooper lämnar sina senaste alster (och en småtråkig scenshow) för att börja beträda klassisk mark. Nu vill jag genast säga att jag visserligen gillar Coopers två senaste, garage-inspirerade, plattor, men jag hade faktiskt önskat mig ett par av dom industri-aktiga låtarna från "Dragontown" och "Brutal Planet", som jag faktiskt tycker var väldigt starka plattor. Men, men, man får sällan som man vill. Inte för att det gör något när Cooper till slut vrider klockan tillbaka till 70-talet.

Som sagt så har en del av scenshowen närmare tre decennier på nacken , och då tänker jag framförallt på giljotinen, som varit med nästan från början (bokstavligt talat "på nacken" med andra ord). Vi får också se Cooper återuppstå i en kista, hugga ned en av sina döttrar (Pamela Cooper gör en insats för farsan), ikläda sig tvångströja, med mera. Showen är verkligen bra, och då särskilt för någon som jag, som aldrig sett den tidigare. Underhållningen är hela tiden på topp, och uppbackat av starka låtar, som "Welcome To My Nightmare", "Black Widow","Steven". Mot slutet av showen, och i extranumren, bjuds vi också på sådana klassiker som "Schools Out", "Poison" (sönderspelad, men lever upp live) och "Feed My Frankenstein".

För att sammanfatta så blev det en härlig konsert, som åtminstone gjorde en "nykomling" som mig själv fullkomligt överlycklig. Enda svagheten tycker jag var att han helt släppt låtarna från "Brutal Planet" och "Dragontown", men jag kan helt enkelt inte lasta honom alltför mycket för det, en stark fyra blir det!