2009-05-07 Metallica - Globen, Stockholm
2009-05-07 Death Magic Doom
2009-04-21 Thåström - Lisebergshallen, Göteborg
2008-06-12 Bad Religion - New Maps Of Hell Deluxe Edition
2008-06-11 Opeth - Watershed
2008-06-09 Disturbed - Indestructible
2008-05-04 Testament – Formation Of Damnation
2008-04-20 Hellacopters - Head Off
2008-04-18 Mustasch - Latest Version of The Truth
2008-03-28 Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
2008-02-27 Danko Jones – Never Too Loud
2007-10-24 Serj Tankian - Elect The Dead
2007-09-28 Nightwish - Dark Passion Play
2007-09-26 Arch Enemy - Rise Of The Tyrant
2007-07-12 Metallica - Stadion, Stockholm
2007-07-11 Bad Religion - New Maps Of Hell
2007-06-26 CD: Symphony X - Paradise Lost
2007-05-27 CD: Body Core - Decrepit Within
2007-05-25 CD: Säkert - Säkert
2007-05-03 CD: Arctic Monkeys - Favourite Worst Nightmare
2007-05-03 CD: Sahara Hotnights - What if leaving is a loving thing
2007-05-02 CD: Miss Li - God Put a Rainbow in the Sky
2007-05-01 Svenska Akademien - Pildammsparken, Malmö
2007-04-28 Roger Waters - Globen, Stockholm
2007-04-06 Geoff Berner & Micke from Sweden - Vinylbaren
2007-03-29 Machine Head - The Blackening
2007-03-02 Abramis Brama - Sticky Fingers, 2/3
2006-08-28 Konsert: Liberator
2006-08-18 CD: Calaisa - Calaisa
2006-08-18 DVD: Pink Floyd - P*U*L*S*E
Totta & Wiehe - Dylan
Magnus Lundgren - 2006-04-21
W W W W w

Skivan "Dylan" blev den sista skiva som Totta Näslund jobbade med. In i det sista jobbade han, tillsammans med Mikael Wiehe, på en skiva översättningar av den stora hjälten som gett namn åt skivan. Resultatet blev en skiva som trots riktigt höga förväntningar toppade mina vildaste fantasier. Det är enkelt och sävligt men fruktansvärt vackert.

Fem karlar, mer eller mindre gubbar, står kaxiga och rakryggade framför en tegelvägg; två av de riktigt stora namnen inom svensk musik sida vid sida, Totta Näslund och Mikael Wiehe. Enkelt och rakt, två ord längst upp "Totta & Wiehe", ett ord längst ned "Dylan". Omslaget till Totta och Wiehes skiva "Dylan" är precis så jag skulle vilja att det var. Rakt på sak och enkelt men vackert och välgjort. Det är på allvar, det är seriöst, det är proffsigt men det blir aldrig för mycket. Jag skulle använda precis samma ord för att beskriva Dylans egen musik. Och jag skulle använda exakt samma ord för att beskriva Totta och Wiehes Dylantolkningar.

Mikael Wiehe har översatt låtar, med tyngden på Dylans sena karriär, och 14 stycken finns det på den färdiga skivan. Dylan har betytt mycket för Wiehe och Totta och det märks att de båda har gjort den här skivan med en stor dos respekt för den amerikanska folksångaren. Texterna är fantastiskt översatta av Wiehe. Ibland är det nästan ordagrant, ibland är det något helt annat men hela tiden finns den magiska känslan kvar från originalen. Men de som slår mig mest med översättningarna är att det aldrig känns översatt. Texterna är helt naturliga på svenska, och jag tycker själv om svenska texter bättre än engelska. Därför blir det så mycket bättre att få höra en av världens bästa låtskrivares sånger på mitt favoritspråk.

När första spåret rullar igång är jag spänd. Jag känner igen originalet "Things have changed" och ärligt talat tycker jag inte att det är mycket att hurra över. Jag skulle inte ge mycket för Dylans senare skivor. När de första tonerna spelas upp lägger sig direkt ett lättnad över mig. Det är lugnt och aggressivt, det är tufft och när Totta börjar sjunga känns det nästan som att man kunnat lura i mig att det är Bob Dylan själv som lärt sig svenska. Redan i andra låten, "Du får hålla dig här" ("You ain't going nowhere") kommer Wiehe in. Nu blir jag spänd en gång till för lite svårt har jag för Wiehes röst också. Men jag tycker att hans lite nasala skånska fungerar bra med Tottas djupare bluessstämma. Dylan har själv sjungit på en hel del olika sätt under sin karriär så jag tycker det är kul att två så olika röster som Tottas och Wiehes får samspela på ett så fint sätt.

I Dylans musik är det texterna som är viktiga. Han är ingen skönsångare men han för fram sina sånger som ingen annan kan, vissa vill knappt erkänna att han sjunger utan insisterar på att han bara kraxar som en kråka. Båda Wiehe och Totta har lenare stämmor som smälter in mer med musiken. Därför är det tur att musiken på skivan är så bra att det blir en ren fröjd att bara luta sig tillbaka och flyta med. Tottas både vapendragare Nicke Ström och Bengt Blomberg står för bas respektive gitarr. Johan Håkansson spelar trummor och Johan Lindström spelar bland annat piano, gitarr och är samtidigt producent.

Bandet man fått ihop till den här skivan kunde knappast vara bättre. Det är rått, det är enkelt, det är förbannat snyggt och det svänger mer än en motorväg i alperna.

Trots att jag själv älskar skivan förstår jag om man inte gillar den särskilt mycket. Jag förstår om man blir uttråkad, eller om man inte tycker att de gör låtarna som Dylan, att de inte lyckas göra låtarna som de ska göras. Det händer inte mycket och det låter inte som Dylan överallt. Ändå lyckas man behålla känslan och man gör något eget av det. Det här är ingen blek kopia av en levande legend. Det här är en värdig hyllning till en av de största musikerna i historien. En hyllning gjord av två, svenska musiklegender.